Otago Peninsula

2009-03-04



Nyfiket får på mitt backpackers



En albatross flyger in mot fyren


Kartläsaren/föraren



Vyn från där jag bor, McFarmers backpackers


Somna tidigt var att glömma. Det var svinkallt och fuktigt där uppe på berget.Trots att jag var fullt påklädd och i min sovsäck var det inte riktigt inom komfortzonen. Under natten var människor ute och dundrade på golvet och runt omkring också, det var ju bara tre personer till som bodde där. Jag kände mig lite förvirrad över det i mitt dvalliknande tillstånd.

Imorse var jag stelfrusen så en vandring längs med Mt Cook blev perfekt. Jag vandrade till Hooker valley 2,5 timmar. Otroligt vackert. Otroligt tyst. Jag cikadorna, vinden och vattnet. Det var allt som hördes. Det var hobbitland överallt. Grusberg, glaciärer, stora stenar att hoppa på, kallt blått vatten som strömmade längs med stenarna. Det enda som fattades var ett eldsprutande berg. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig, har jag lärt mig.

På väg till Dunedin och Otago Peninsula var det höga berg och djupa dalar. Jag och Bettan fullkomligen flög nerför bergen. Uppför kämpade vi på hårt. Dunedin ligger otroligt vackert. Men jag skulle vidare till Otago Peninsula. Det låg ännu vackrare. Huvudgatan slingrade sig längs med kusten och bjöd på en makalös utsikt. Jag hittade mitt backpackers – McFarmers – och slingrade mig vidare uppför ett berg. Även det visade sig vara ett tyst ställe, jag fick eget rum igen, och nyfikna får hälsade på mig och Bettan när vi kom.

Ikväll skulle jag se Albatrossar och gulögda pengviner. Albatrosserna flög över huvudet på mig, men pengvinerna missade jag. Bättre lycka imorgon hoppas jag. Däremot fick jag se månen spegla sig över vattnet nedanför där jag bor. Oslagbart. Oåtergivbart också.