NZ norra ön

Varm mud pool i Wai-o-Tapu



Angorakanin rakas



Matlagning på gång



Vår Kiwi Cowboy, Honey



Auckland från Mt Eden



Hela busslasten efter traditionell Mauri haka. Vår hövding står längst till höger.




Vår kära buss Eddie.




Whangerei falls



Hanna kramar ett Kauriträd



Glowworms i Waitomo.

Going Stray

Jag måste passa på att berätta lite om Stray, bussarna som jag åker med. Förutom det jag skrivit förut.

Vår busschaufför, Honey, har inte det lättaste av jobb. Förutom att köra buss agerar hon inspiratör, storyteller, rum- och aktivitetsbokare, psykolog, partyhöjare och lekledare. Det kanske inte låter så svårt, men hon gör detta samtidigt som hon kör bussen. Hon sitter med mobilen klistrad vid örat mesta delen av tiden för att boka in oss på hostlen och aktiviteter. Däremellan pratar hon i microfonen och berättar en massa om NZ för oss eller vad som ska hända härnäst. Men dessutom har vi en ganska gammal, skruttig buss där bland annat handbromsen inte fungerar som den ska (inte det lättaste i ett så kulligt land som detta). Det gör att hon med jämna mellanrum råkar ut för en del missöden som att backa bort ena backspegeln, eller att behöva ringa service för att fråga varför bussen tjuter åt henne. Jag kan tillägga att hon är 21 år, vår Honey.

Allt detta gör självklart också våra resor betydligt mer intressanta.

Det är ganska många som ska följa med samma buss hela vägen ner till Wellington, men några har redan hoppat av. Framför allt har mina vänner hoppat av, det hände igår. Så vi är lite färre kvar nu. Själv längtar jag efter min bil som väntar på mig i Christchurch om tre dagar. Först måste jag ta mig ner till södra ön, vilket jag hoppas ska gå bra. Jag har haft oflyt med färjorna tidigare. I år har tydligen ena färjans motor kraschat och den går inte. Som tur är för en gångs skull är jag inbokad på den andra. Håll tummarna för bra väder och att ingen motor brinner.

Dodgy day

Vind och regn gör att vi inte kan vandra Tongariro crossing i National park. Den ar stängd. Folk dör där uppe när det blåser som idag.

Dessutom gick min kamera just sonder. Förutom att det är sommarens sista dag. Imorgon börjar hösten.

Sammanfattning:

En dålig dag.

Grattis Lova!

Den här lilla Skrutten fyller 4 år idag. Grattis Lova lite i efterskott eftersom du redan gått och lagt dig antagligen! Vi får Skypa en annan dag.

Bussar

Det har gått ett tag. Jag bussar fortfarande runt på norra ön. Bussandet är verkligen som att vara tillbaka i scouterna eller skolan eller nåt. Ett liv jag är ovan vid.

Vi hoppar på bussen och cruisar genom städer, ser allt som ska ses på kortast möjliga tid och bor tillsammans på små resorts eller backpackers. 26 personer ska checka in samtidigt, dela kök och två toaletter. Alla ska upp och vara klara att åka nästa dag klockan 8. Det är mycket logistik. Till och från känner jag mig stressad över alla människor som är överallt hela tiden. Men det är också socialt och trevligt, vi lagar mat tillsammans och sover tillsammans, inatt allihop i ett stort rum traditionellt för Mauri. Det var efter att vi gjort traditionell haka, ätit hangi och varit på stranden och suttit vid lägerälden i timmar. Det var en bra dag.

Dagen innan var jag och en tjej på äventyr i djungeln. Vi gick på en tre timmars vandring upp för ett berg genom naturlig vegetation. Det var brant och svettigt, men vyn där uppe var grym, vandringen också.

Varje dag är fylld till bredden med saker att göra och jag har inte hunnit göra något "eget". Det här är första stunden på flera dagar som jag är för mig själv en stund. Ganska skönt.

Igår var vi också i en grotta och tittade på lysmaskar. Som stjärnor satt de över hela grottaket. Vi har badat i varmt vatten på hot water beach, vandrat till Cathedral cove och är i dag i sulfat- (sulfit?) luktande Rotorua. Ikväll kommer vi till Tapu.





Brasa på stranden i Maketu



Cathedral cove



På väg in i en grotta för att spana på lysmaskar.

Livet som backpacker

Det finns två återkommande saker i livet som backpacker, som jag skulle kunna skriva om ofta. Det ena är att tvätta, det andra är att gissa var jag kommer från.

När det gäller tvättandet hade jag glömt hur irriterande det är med tvätt. Ni som är hemma och har egen tvättmaskin eller tvättstuga, beklaga er inte. Det finns inget äventyr som de oceaniska tvättmaskinerna. De är snabba och kan liknas vid att doppa tårna i havet. Det blir liksom inte rent, men i alla fall lite skönare för stunden. Efter att snabbt ha sköljt kläderna genom tvättmaskinen kommer det roliga: att försöka få tvätten torr. I ett land med så hög luftfuktighet som det är här är det nästan omöjligt. Även om man hittar ett sträck att hänga kläderna på så kommer de helt enkelt aldrig riktigt att torka. Så ner i ryggsäcken åker kläderna igen med hopp om bättre lycka på annan ort.

När det gäller för folk att gissa var jag kommer ifrån får jag förvånande ofta höra varierande England eller Nordamerika, beroende på vem jag senast umgåtts med. Jag har alltid annars fått höra att jag Skandinavien på grund av mitt utseende (blond och blåögd tycks vara patentbelagt i just Skandinavien). Numer tycks de gå på min accent, som varierar snabbare än en kamelonts. Det är kul iofs att få höra England. Men jag önskar mig en egen accent. Det tycks vara omöjligt eftersom jag är en efterapare av högsta rang.

Delfiner

Tidigt imorse gav vi oss ut för att se delfiner. Det var mulet och lite kyligt uppe på katamaranens tak i det höga tempot. Inte en delfin i sikte.

Men plötsligt är hela bukten full av dem. De är överallt. Simmar med oss, mot oss, leker och gör sig till. När vi gasar på vill de hänga med och gnor sig mot katamaranen medan de simmar framför i samma hastighet.

Det var en mäktig upplevelse. Det kanske kommer en film senare.

Sand och värme

Strand i Paihia



Hanna sandboardar

Det är ett hårt tempo än så länge på Nya Zeeland. Jag har hoppat på en busstur upp till norrlandet och Bay of Islands, där man kan välja hur länge man vill stanna på varje ställe. Jag är förstås lite stressad så det blir kort och snabbt. Bussturerna i sig är också drivna, vi hinner se mycket på lite tid. Hittills har jag snorklat efter red snappers (utan fenor vilket var en konstigt långsam upplevelse), jag har varit uppe på den nordligaste punkten och sett två hav mötas (Abel Tasman och Stilla havet), jag har blivit rejält regnad på (genomvåt på mindre än fem minuter är väl ett bra rekord), jag har sandboardat på sanddynerna vilket var en makalös och snabb upplevelse (inkluderande mycket sand i munnen, öronen och överallt annars man kan tänka sig) och gasat fram på Ninty miles beach (i ett galet tempo återigen).

Idag har vädret blivit fint igen. Varmt är det hela tiden vilket är mycket konstigt för mig i det här landet. Sist jag var här var det som en dålig svensk sommar, dvs mycket regn och ganksa kyligt. Nu kan jag gå i kjol och till och med ligga på stranden eller bada.

Förmodligen ska vi gå på en hike senare idag eller åka över till Russel, som är en stad på en ö bredvid - NZ:s första stad för övrigt.

Min hjärna processar så mycket intryck hela tiden att det är svårt att skriva om det, som vanligt. Men jag återkommer inom kort förhoppningsvis.

Kommunicera

Vad jag älskar kommunikation. Särskilt tvåvägs.

Jag är själv här ute har ni förstått det eller? Skriv något, snälla!! Berätta det senaste från vad som händer i Svedala eller vad som helst.

Mina drömmars ö

Lång resa igen. Men det gick bättre än väntat att flyga över Stilla havet. Kanske var det natten, kanske var det det faktum att jag slapp sitta och titta ut över det oändliga havet. Jag sov hur som helst en del. Vaknade alldeles för tidigt till en magnifik soluppgång, blodröd och gigantisk. Satt och tittade på tv till frukosten serverades. När inflygningen till NZ började kände jag mig nästan tårögd. Det är så vackert. Den här ön. Det kan faktiskt vara Hannas ö-material.

Väl på plats i Auckland lyckades jag få plats på ett backpackers trots högsäsongen. Dagen har spenderats med att spendera - pengar. Men jag har i alla fall löst min transport runt ön och diverse andra små problem. Redan imorgon lämnar jag Auckland för norrlandet. Det vackra. Dyk ska det bli, tydligen på ett av jordens främsta dykplatser. Jag hoppas att bröstsmärtorna jag drog på mig under natten hinner klinga av tills dess. Jag kan knappt andas när jag går för att det gör så ont. Jag hoppas fortfarande att det är muskulärt, men ska förstås googla lunginflammation.

Skillnaden mot Kuba är påtaglig precis hela tiden. Det är så lätt att gå in i en affär och lösa vilket problem man än har. Och alla är fantastiskt trevliga och tålmodiga. Jag och transportkillen satt i närmare två timmar för att lösa min totala transportsituation för en månad.

Det är också förvånande varmt här. Så minns jag inte alls NZ. Men å andra sidan är jag helt främmande i den här stan, minns tydligen ingenting av hur det såg ut. Inte för att jag var här särkskilt mycket, men det är ändå förvånande.

En annan skillnad på NZ är åldern på turisterna, mina medboende. Mycket fler yngre än vad det var på Kuba. Många är i 20-årsåldern, som jag själv var sist jag var här. Det känns lite trist, men jag hoppas på att finna likasinnade ute i landet. Jag tror faktiskt inte att det är lika mycket folk överlag på resten av ön, säsongen lider mot sitt slut i och med intåget i mars. Jag ser det som positivt.

Till och från drabbas jag fortfarande av Kuba-längtan. Men jag hoppas att det ska gå över när jag får se det här vackra landet.

From Cuba with love

Liam och Eoin efter att ha sett solnedgången



Ännu en vacker solnedgång



Salsa



På nattklubb i en grotta.



Trinidad, Liam röker cigarr



Beachbum



Min bil?



Museo de la revolucion



Utsikt från mitt casa i Havanna.

This is La

Min lite miserabla utsikt från hotellet



LAPD



Såna här borde kanske finnas även i Sverige.


Hanna på promenad

Gårdagen var fruktansvärt lång. Febern tärde på mig. Överflödet i affärerna gjorde mig lite illamående, men ändå. Det är så annorlunda mot Kuba där det finns så lite. Här finns allt.


På flygplatsen i LA hade jag problem att få åka med någon till hotellet. Taxin ville inte köra mig eftersom det fanns gratis shuttlebussar. Jag skulle dock behöva ringa efter dem och utan kontanter eller telefon var det ett omöjligt projekt. Så till slut fick jag åka med taxichauffören, trots att han var extremt sur över att jag tog en taxi som skulle kosta mig 17 dollar.

Väl på hotellet fick jag sova i den skönaste sängen på länge, och tillräckligt bred för fyra personer minst. Ganska snart somnade jag och sov sköna åtta timmar. Jag drömde om Kuba, att jag bestämde mig för att åka tillbaka. Skaffade mig till och med en resplan som känns helt sannolik att jag skulle göra om jag återvände. Jag saknar Kuba, blir nästan lite tårögd när jag tänker på det.

Imorse regnade och blåste det. Jag låg kvar och tittade på tv, kände mig otroligt lat och nästan som hemma. Flyget är först 21.15 ikväll. Efter att äntligen lyckats Skypa med mamma bestämde jag mig för att gå på jakt efter en ny datormus. På hotellet rekommenderade de mig att ta en taxi, no walking distance, It´s at leats a mile away. Ok, tänkte jag. Försökte förklara att det inte är ett problem för mig. Till slut fick jag dem att förklara vägen och 20 minuter senare var jag framme. Träffade inte på många gångare på vägen. Alla tar bilen. Allt känns så amerikanskt, så överflödigt överdådigt kommersiellt och konsumistiskt. Vägarna är oändliga och breda som Nilen. Det finns matsällen var tjugonde meter eller en bilbutik. Inne på macken när jag tog ut dollar spelade de Killing me softly med Fugees och på något vis kändes allt så bekant, även om jag inte varit i USA på 17 år.

Musen inköptes och försäljaren envisades med att gå runt med allt jag plockade på mig eftersom de fick provision på det de sålde. Däremot var hon helt ovillig att hjälpa mig eller svara på frågor. På vägen tillbaka fick jag en gigantisk portion mat på ett Mexikanskt matställe med "authentic Mexican food"... På amerikanskt vis förstås.

Hittills har jag inte lyckats träffa någon infödd amerikan. De flesta pratar spanska. Och det är kul eftersom det känns som att jag förstår. Jag är så sugen på att svara på min knaggliga spanska.

Spanskan

Jag har lärt mig mycket spanska under min tid i Kuba. Det slutade med att jag översatte åt andra. Dessutom tyckte kubanerna själva att jag förstod tillräckligt för att inte försöka prata engelska. Kan bero på att jag aldrig ens försökte med engelska. En del undrade till och med om jag alls pratade engelska.

Det känns lite skönt att lämna den bakom sig, för det leder till en del frustration att inte alltid förstå. Nästa gång tror jag att jag måste kombinera min vistelse med en spanskakurs. Tror jag skulle lära mig hur fort som helst. Det är bara så irriterande att jag inte har någon som helst grammatik och inga som helst småord. Bara betydelsebärarna. Men det räcker oftast. Förutom när man ska säga "Jag har redan ringt honom". Helt omöjligt att få fram. Jag ska suga ut det mesta ur spanskan mina timmar i Costa Rica. För jag lär sakna den.

Lämnat Kuba

Sista morgonen i Havanna var tidig. Jag gick upp 3.15. Då höll mitt värdpar fortfarande på att festa med sina amigos. Felizidades, det var ju alla hjärtans dag. Själv passade jag på att få sex timmars sömn. Jag kände mig oförskämt pigg när jag vaknade. En stund. Men det gick över. Taxi till flyget där det återstod mycket väntan även om flyget var i tid. Säkerhetskontrollanden verkade också trött. Han nickade till medan mina saker gick genom scannern.

Jag känner mig helt färdig. Trött. Vet inte hur jag ska klara av denna 24-timmarsdag, särskilt med förkylning och ledsmärtor i kroppen. Men Costa Rica är så annorlunda mog Kuba. Flygplatsen har en mjuk matta, något som känns ovanligt för flygplatser i exotiska länder. Där har jag tänkt knoppa in någon gång under mina sju timmars transfer här. Dessutom tror jag att jag ska lyckas hitta lite choklad. 2 veckor utan är lång tid. Dessutom internetar jag här med min egen dator för första gången!! Utan mus dock vilket innebär en del strul. Jag kan inte alla kortkommandon. Ny mus är högsta prio. Gratis internet är det också. I´m in heaven!! Får se hur länge batterierna räcker.

Valutan får jag ingen rätsida på. Har precis betalat 1600 för vatten. Tycker det låter dyrt, men vad vet jag om Costa Ricisk valuta.

Ikväll blir det dollars. Det känns mer bekant.

Under tiden ska jag försöka gå in i ett nytt mode, med hjälp av musik. Hemmamusik. Sånt jag inte har lyssnat på under hela Kubavistelsen. Mest på grund av att hörlurarna är vajsing, men det kändes också mer rätt att befinna mig i tiden, i nuet, vilket inkluderar salsa och raggaton. Nu lägger jag det bakom mig.

Nationella pesosspenderaren

Jag var som vanligt hungrig nar jag kom till Havanna. Havanna ar en svar stad att vara hungrig i. Sarskilt med 20 CUC pa fickan (200 kr).

Men jag verkar ha blivit kuban under tiden har. Lunch inkoptes i ett hal i vaggen for nationella pesos for ca 4 kronor. Sen lyckades jag aven kopa plaster for ca 2 kronor. Nagra kubaner utanfor blev som vilda nar de sag mig komma ut med plaster. De hade minsann inte lyckats kopa nagra. Jag fick tva rullar av bara farten. Tankte skanka den ena, men insag att mitt skavsar kan komma att krava de tva rullarna om jag maste promenera tillbaka. Vilket jag antagligen maste med tanke pa pengastatusen.

Nationella pesos har jag manga, men dem kan jag inte gora sa mycket med.

Nu ska jag ut och snacka lite spanska sa mycket jag bara kan!

Back in Havanna

Jag ar tillbaka i brakiga, stora, varma Havanna. Det kanns markligt. Men jag kanner mig ganska lugn.

Min fortsatta tid i Camaguey fick jag manga nya kubanska vanner. Alla ville hanga med mig och visa mig saker. Det var trevligt att hanga med lite locals for en gangs skull. Resan tillbaka till Trinidad gick bra och jag kom fram 7 pa morgonen. Ganska sa dackad. Sov nagra timmar och gled sen ner pa stranden. Dar spenderade jag aven min sista dag i Trinidad, i skuggan under en palm. Det var en cocospalm, men som tur var gav den ingen utdelning. Efter en sista titt pa det Karibiska havet som lockade med sina vagor tog jag en taxi tillbaka till stan igen. Trinidad ar en skon stad. En latt stad och en svar stad, som Kuba. Kvallen spenderade jag som vanligt parkerad framfor den magnifika solnedgangen.

Tidigt imorse begav jag mig mot Havanna igen. Det kandes markligt att lamna Trinidad, som att jag snart kommer tillbaka igen. Kanske gor jag det. Kanske gor jag det inte. Just nu lider i alla fall tiden pa Kuba mot sitt slut. Cigarrokande, check. Rom, check. Dyka, check. Salsa, uncheck. Beachbum, check.

Imorgon ar jag i LA. Pa onsdag i Auckland. Forsta etappen av min resa ar nastan klar. Tanken suger och svider lite. Aven om jag kanner mig klar med Kuba. Det jag ser fram emot i LA ar framst att kopa lite nya gadgets som kraschat under veckorna har, datormusen, horlurar och en bluetoothadapter. Det ar mitt framsta mal. Och forhoppningsvis kunna ladda upp massor med bilder antligen...

Giftermal

Min tid i Camaguey har framst gatt ut pa en sak, att fa en biljett harifran. Inatt 2.25 gar bussen tillbaka till Trinidad, det kanns bra.

Det ar varmt och jar har fatt pa mig kjol for forsta gangen. Det gillar kubanerna. Jag har redan fatt forslag om giftermal, av karlek och inte for pengarnas skull. Det forsakrade han. Jag satt pa en cykeltaxi och erbjudandet kom fort. Sen paverkade pratandet cykeltempot, jag trodde aldrig jag skulle komma fram. Nar jag vanligt men bestamt avbojt giftermal foreslog han att vi skulle bli amigos. Det gar bra. Taxiresan skulle da inga i amigoskapet. Men jag tror vi skulle fa tillbringa resten av dagen tillsammans ocksa. Val framme hittade jag en gammal bekant amigo fran tidigare taxitur, vilket fick min nya amigo att snabbt glomma mig och cykla ivag.

Kjolen kommer i det snaraste bytas ut. Dessvarre ar byxorna i tvatten for tillfallet.

Jag har for ovrigt en allergsk reaktion mot huden i mitt casa. Det gor att jag annu mer langtar harifran. Till lugn och kanske en playa.

Camaguey

Jag har haft riktigt bra dagar i Trinidad. Hangt mycket med mina iriska vanner, suttit pa ett berg och tittat pa den roda solen sjunka i havet, varit pa klubb i en grotta i berget. Traffat sa manga manniskor som ar ute pa resa, fatt sa mycket ny inspiration till nya resmal. Igarkvall sa jag hejda till irerna och tidigt imorse begav jag mig vidare.

Allt kandes ok. Tills jag kom fram. Detta ar en stad pa riktigt, man kan faktiskt kopa saker i affarerna verkar det som. Det ar varmt och stort och trangt pa gatorna. Men inga resor till Havanna. Plotsligt kandes det lite ensamt i storstan. Jag vill inte tillbaka till Havanna for tidigt, men jag maste ju komma i tid till mitt flyg. Pa nagot vis kommer jag dit, men jag kan inte boka nagot vilket gor att jag inte kan planera. Jag ar fast har. Och ingen strand i sikte.

Gatorna har ar som en labyrint, sa star det i Lonely Planet Jag sag Jerusalm framfor mig. Sa ar det inte riktigt. An sa lange har jag blivit positivt overraskad over manniskors professionalitet pa banken, over att manniskor pratar engelska och over hur trevliga och serviceminded personer i butiker varit. Och det kanske sager mer om hur det varit tidigare.

Just nu sitter jag och tanker pa rom. Men utan lime i min Mojito forsmaktar jag pa denna o.

Ciao!

Antligen bilder

Mojito i Cienfuego



Rancho Luna - paradiset




Mitt kitshiga rum. Ja, det ar E.T pa sangen.

Nagot att titta pa for stunden.

Lata dagar

Jag har blivit kvar i Trinidad. Solen ar lite varmare aven om blasten kyler av. Jag har latat mig pa stranden, dykt mer i det stundtals iskalla vattnet, klubbat pa kvallarna.

Igarkvall kom till och med fleecen och jackan fram, det var kyligt. Men lite kubansk salsa varmer aven om jag fortfarande bara tittar.

Det ar inte mycket att rapportera. Jo, jag har slutat skriva inlagg i huvudet. Innebar det att jag har blivit av med mitt internetberoende? Eller bara att allt ar valdigt latigt just nu.

Acces is denied

Dessvarre slapper inte datorerna har i Trinidad in mitt usb-minne, sa det blir inga skrivna inlagg publicerade och inte heller nagra bilder.

Jag har i alla fall spenderat en dag pa stranden. Det var skont att slippa ut ur staden. Det har varit varmt ocksa for en gangs skull. Bad i Karibiska havet. Salt iharet, en skon strandkansla man betalar pengar for dar hemma kommer gratis har.

Jag vet inte riktigt hur jag ska resa vidare fran Trinidad. Camaguey ar nasta mal och jag skulle vilja dyka mer i Santa Lucia. Men tydligen ar hela stranden en stor all inclusiveresort och dar kommer jag nog inte trivas, for att inte tala om prislappen for det hela. Sa jag ska trots inre oro forsoka fordriva nagra fler dagar i Trinidad, dyka lite och sen till Camaguey. Vill helst inte behova spendera mer tid an nodvandigt i Havanna heller.

Sa var det en vecka kvar pa Kuba.

Solsken och mission

Igår var min bästa dag hittills på Kuba. Jag var i paradiset på stranden på Rancho Luna. Jag gjorde dessutom mitt första dyk – på sju år! Det var lite nervöst först, men jag var omgiven av några irländare och några kanadensare som peppade mig. Dessutom var instruktören väldigt professionell. Det gick bra. Vi såg koraller och en barracuda som var gigantisk.

Min taxi behagade dock inte dyka upp så jag blev kvar på stranden resten av dagen. Hängde med irländarna och kanadensarna under ett träd på stranden. Drack rom och cola och snackade om klimatförändringar. Vad kan jag säga. Jag trivdes som fisken i vattnet.

På kvällen var jag ganska trött men gick ändå ut och lyssnade på ett kubansk band och drack några drinkar. Sen somnade jag utmattad. Det visade sig även att jag bor i samma hus som en tyska som hittat en kuban och som därför tillbringar mycket tid här. Vi pratade ganska mycket, jag fick möjlighet att prata både tyska och engelska till frukost och det är ju inte varje dag. Mest är det annars spanska.

Idag sticker jag vidare till Trinidad – och förhoppningsvis fler dyk och nya möten. Fler bilder kommer sa smaningom. Med snabbare uppkoppling.

Talamod

Det finns så mycket att skriva om, ändå känns det svårt. Svårt att förklara. Kuba är så galet, ändå så tyst. Nätterna är lugna, men fyllda av ljud. Ljud som reggaetonmusik, tuppar som gal, telefoner som ringer dygnet runt, hundar som skäller. Ändå känns kvällarna på stan så tysta. Inget folk i rörelse, inga människor på barerna.

Jag har börjat vänja mig vid Kuba. Även om varje flytt till ett nytt casa innebär ett nytt invänjande. Inget känns som ett hem innan jag har fått sprida ut lite av mina saker. Kitchiga hem innebär en större utmaning vad gäller invänjandet. Just nu tittar E.T på mig, medan jag ligger på min röda säng där det luktar någon slags blomma. Minimalism är en dygd i casalivet, men något jag endast fått uppleva i Havanna. Och där höll murbruket på att trilla ner över mig i trappen där de renoverade.

Jag beundrar kubanernas tålamod. Inget sker på utsatt tid. I Vinales väntade jag på min buss i närmare en timme. Utan att vara säker på att den alls skulle dyka upp. I Havanna var jag på bussterminalen i god tid, nästan två timmar före utsatt tid, och fick ändå inte min biljett förrän en halvtimme innan avgång. Man vet aldrig på Kuba. Men ändå tycks allt lösa sig som väntat. Och människor som jag tänker aldrig kommer att lyckas hitta en på utsatt plats inom en vag tidsrymd tycks alltid dyka upp. På telefonstället Etecsa, där man kan interneta, köpa telefonkort och tydligen betala sin telefonräkning är det alltid kö och hur mycket folk som helst. Kubanerna köar oförtrutligt. Som viting är det svårt, för man blir nästan osynlig och plötsligt står det en hel ny hop människor framför en. Men de orkar vänta, kubanerna. Tålamod är kanske inte min starka sida, men det här är terapi för mig. Det är därför jag är här. Också.

Mission

De skrivna ínlaggen blir inte publicerade nar datorerna i krokarna inte alltid har USB-utgangar. Tangentborden visar inte heller alltid det som de facto kommer ut, sa det blir lite kort idag.

Cienfuego ar varmt och skont. Igar fick jag frottera mig med turister pa bussen hit. Skont att antligen gora sig forstadd. Enamresenarer ar mycket pratsamma. De har sa mycket att beratta. Igar fick jag veta allt om kottepalmen av han som skrivit om den pa wikipedia. Och allt annat det finns att veta om palmer har i varlden.

Alla undrar vad jag gor pa Kuba. Semester ar inte ett giltigt svar. Alla tycks ha en mission. Nagot syfte med sin resa. Sa jag maste val skaffa mig ett ocksa eftersom ni inte hjalpt mig mycket.

3D farstas. Dans, dykning och dinera. Hittills inte mycket lycka i nagot. Men ikvall vantar i alla fall hummer till middag. Om jag inte far aka pa tur imorgon ska jag forsoka dyka.

Hasta luego!

Erruption

Temperaturen gick upp. Inte pa Kuba men i mig. Magsjuka redan. Det var jobbigt. Hade planer for idag, men det ligger lite pa is. Lamnade rummet och sitter mest och tar det lugnt. Sparar energi. Om nagra timmer ska jag ta bussen tillbaka till Havanna. Ska forsoka pilla i mig lite mat ocksa.

Lite kallt

Kuba är kallt på nätterna. Det fick jag erfara inatt. Sovsäcken kom mycket väl till pass. Tack Anita! Nu har jag tinat upp i solen och en lång promenad upp på berget. Vad gör man inte för att hitta internettillgång. Det mesta är annars manana. Jag har äntligen kommit över inhemska pesos, blev skammad på priset på dem, men vad gör man utan att kunna spanska.

Här sitter jag i alla fall, med utsikt över dalen, och internetar. Jag fattar inte att det är sant. Är jag verkligen här? Nu?

Viñales

The sea was angry that day my friend. Så skulle George ha börjat vilken spännande historia som helst. Så började även min dag. I kraftig motvind med havet rusandes över mig tog jag mig till min transferbuss efter en tidig start. Det var inte långt att gå, men ibland tycktes jag stå helt still i vinden.

Resan till Viñales gick bra, jag var bara inte beredd på att vi skulle bli runtskickade som turister på olika sights. Så jag har sett cigarrer rullas och tobaksfält susa förbi. Bor hos en ny värdfamilj som inte heller pratar engelska. Mycket bra för min spanskinlärning. Det svåraste ordet hittills att förstå tycks vara äta. Och det är också det jag tycks misslyckas med att göra.

Idag har jag dock inmundigat ananasskivor, guavajuice, kokosmjölk och ananasjuice. Alltid något.

Dottern i familjen undrade om jag ville gå ut och promenera med hennes boyfriend. Det enda ord hon kunde på engelska för övrigt. Han måste spela en stor roll i familjens casaliv, tänkte jag. Visst kan jag gå på promenad. Det blir en bra sysselsättning för dagen. Jag kan inte spanska, men jag säger ja till allt. Si.

Utan förberedelser gav vi oss iväg. Inte heller pojkvännen pratade engelska. Vi promenerade i tystnad vilket gick bra. Ibland stannade han för att berätta något om det vi såg. Långa utläggningar. Många ord. Min spanska är på inget vis top notch men jag nickade med. Förstår du, undrade han. Si. Vad annars. Jag fattade inget, men han verkade vara förälskad i bananplantagen. Mycket nära hjärtat. Ok, tänkte jag, Det är något med bananer. Vi gick förbi en sjö och han påpekade: natural. Mhm, svarade jag och undrade om det är en stor grej med naturliga sjöar. Många är anlagda här på Kuba? Mer utläggningar, jag förstod lite ord här och där, men sammanhangen var höljda i dunkel. Vi knatade på i vad som verkade vara en flodfåra, genom ibland ganska oländig terräng. Som tur var hade jag haft vett nog att ta på mig promenadskorna. Däremot var pengapungen fastklistrad på benet, vilket inte bara är behagligt i promenadtakt. Rån är väl inte det första jag bör oroa mig över i situationen. Cafe och diverse andra drinkar återkom i hans utläggningar. Han pekade uppåt. Visst, vi kommer att få dricka något där uppe. Perfekt. Jag hade fortfarande inte fått lunch. En och en halv timme senare var vi på toppen, är det lika långt kvar undrade jag. Inget cafe i sikte. Vi såg grottor och passerade över vattendrag på rangliga trädstammar. Jag harklade mig lite och han sträckte ut en hjälpande hand. Det naturliga vattnet återkom igen. Medicinal. Ah, vatten som helar. Saker föll på plats. Också trädet han kallade turista fick sin förklaring. Det ändrar färg med solen. Stammen blir röd, som turisterna. Överallt vi kom verkade folk han ämnade träffa vara hemma. Han pratar igen om cafe. Jag insåg att det var kaffebönor som växte runt omkring oss. Inget cafe i sikte. Men så händer något som förändrar allt. Jag erbjuds sitta ner. Plötsligt sitter jag där framför självaste Marlboromannen. Han rullar en cigarr framför mina ögon som jag sedan erbjuds röka. Min första på Kuba. Med några nya ananasskivor i magen tackar jag andaktsfullt ja till cigarr och kaffe. Jag och Marlboromannen röker cigarrer som fredspipor. Han nickar godkännande åt sitt verk. Jag får även med mig en handfull cigarrer därifrån. Omärkta, men köpta direkt från tillverkaren. Inga mellanhänder. Där, Micke, fick du din cigarr. Enligt utsago klarar de sig ett år i befintlig förpackning – humidor.



Vägen hem känns lätt. Jag fortsätter tacka ja till allt min ledsagare frågar. Det för oss lite varstans. Jag förstår fortfarande inte mycket. Samtidigt känner jag mig som en tvååring på en bondgård som lär mig djur. Serto, kavalier, pollo. Han säger, jag repeterar. Han frågar mig om plantorna. Coco, säger jag frågande. Han tittar besviket på mig. Banana. Förstås. Mitt i ett fält frågar han igen. Tabacco, säger ja. Si, ropar han med händerna i luften. Mucho tabacco. Och det är onekligen så. Där finns hur mycket tobak som helst. Jag börjar se ljuset i tunneln när jag ser byn igen. Åter igen frågar han något som jag svarar ja på. En detur. Nej, hinner jag tänka. Tobaken och kaffet har gjort sitt. Jag skulle verkligen behöva en toalett. Men jag följer honom oförtrutet.

Fyra timmar senare, väl hemma igen är jag glad att jag började dagen med en insmörjning. Solen tar även om det blåser svalkande. Strumporna är röda och jag undrar om jag fått svåra skavsår. Nej, däremot har jag promenerat 4 timmar i röd sand. Min okunskap i spanska har fört mig på en långtur. En jag inte visste att jag skulle på. Hade jag vetat, hade jag nog låtit datorn stanna hemma istället för att ha den med mig på ryggen.

Datorabstinens

Jag hällde ut min bistra verklighet för mitt casa. Ja, jag är teknikaddict. De såg inte chockade ut. På spanska lyckades jag framföra mitt budskap (nej, de pratar inte engelska), om behov av 220 watts eluttag. Värdkillen tittar luttrat på min panikslagna blick. Si, si. Efter att han meckat runt med adaptern en stund undrade han om han inte kunde få välja ett annat av uttagen.

Plötsligt visar sig Kuba sitta på en hemlighet jag inte visste om. De har likadana eluttag som Sverige! Tack gode gud för det. Allt öppnade sig, som att jag plötsligt inte längre behöver betala med Convertible pesos utan sitter med inhemska pesos. Diskrimineringen är bruten. Ok, fortfarande inget internet, men hotellen har ju, och dit kan man väl gå igen vid tillfälle. Och med min egen dator har jag å, ä och ö och dessutom möjlighet att förbereda saker innan jag lånar internetet. Jag hade glömt hur det är att interneta på utsatt betald tid. Stressigt. Jag hinner ju inget. 3 inlägg och lite facebookande, sen är det slut på det roliga. Jag missar mamma på Skype och jag kan inte prioritera att läsa och svara på e-post. Nu känns livet lite lättare igen när min dator kommer till användning. Nog för att jag älskat Kuba ändå.

Plötsligt sitter jag i paradiset med min dator och skriver. Att inte ha ständig tillgång till internet är säkert bra för min avvänjning. Istället skapar jag inlägg i mitt huvud på löpande band. Aldrig har väl kreativiteten flödat så. En gammal lärare till mig sa att med begränsningar föds kreativitet. Och det är så sant. Det kan också ha att göra med att jag suttit på min kammare hela hösten och denna plötsliga sejour ute i världen gör att det finns något att skriva om. Så enkelt kan det vara. Och så svårt att jaga något värt att skriva om.

Till och med jetlaggen är snäll mot mig här. Igår (eller vilken dag det nu var, allt känns som en stor gegga) gick jag upp vid 3-tiden på morgonen efter ca 3 timmars sömn. Därpå väntade en 20 timmar lång resa tills jag till slut nådde mitt mål. Jag var mitt i natten när mina kubanska vänner var på kvällskanten. Det gick bra. Att nattuggla är jag bra på, det är vad T-shirten sa också. Men visst, jag vaknade vid 3 imorse, lokal tid. Slocknade om till halv 6. Sen var jag ganska nöjd med sovandet men låg och väntade på bättre tider.

Aldrig ensam - alltid ensam

Även om jag är själv känns det inte så. Hela tiden är det som att någon ser mig, känner mig som Truman i Truman show. Det kan också vara rösterna i mitt huvud som gör sig påminda. Det är inte på något vis oväntat. Men de kan vara ett nog så gott sällskap.

En kväll på väg hem insåg jag hur mörkt Habana blir på kvällarna. Det finns få lampor och det gäller att se var man går. Vägarna är inte riktigt klara. Eller också var de klara för väldigt länge sen. Det finns luckor i dem om man säger så. Det blåste och regnade till och från. Jag orkade inte knata hela vägen till slutmålet utan vände hem. Enklaste vägen var via havet. Strandpromenaden. Mörkt. Vågorna slog över muren om och om igen. Skulle jag hinna förbi innan nästa våg. Jag hann tänka: jag är glad att min mamma inte ser mig nu. Jag bytte så småningom sida till stadssidan framför havssidan. Vågorna nådde dit också – men inte fullt så aggressivt. Kunde jag ha tagit taxi? Visst, men jag är backpacker. Jag går. Och blir skammad på Museo de la Revolución. Då får jag spara in på taxipengar. Men ni var med.

Nya rutiner

Jag ser mig som en väldigt rutinbunden person. Men jag är också bra på att lämna rutinerna bakom mig, bara så där. Jag landar lätt. Några smakprov på mina nya rutiner:

- Kort hår ger snabb dusch, det kan också vara det kalla vattnet som gör det. Men det går hur bra som helst
- Jag bor med en hund för tillfället. Vi är frukostkompisar.
- Jag dricker kaffe utan mjölk
- Jag dricker inget eftermiddagskaffe
- Jag missade lunch (det kan vara en dålig ny rutin, men visar också på att även min mage kan anpassa mig - däremot oroar jag mig för att kläderna ska börja trilla av mig snart)

Det är lite svårt att vara veg här. Hittar inte riktigt något som jag vill/känner för att äta. Men min casa har lagat mat åt mig. De blev något oroliga när de såg att jag inte ätit mer än som en myra på deras gigantiska portion. Jag har en tendens att få matångest när jag får så där mycket mat. De såg även att jag inte rört köttfärsen med räkor och undrade om jag inte gillade den. På spanska förklarade jag att jag inte äter carne. De tittade något oförstående på mig. Nä, här är man nog inte veg. Men nu vet de. Och nu får jag inte serverat något kött. Det är perfekt. Portionerna börjar även så smått anpassa sig. Jag skäms över att lämna så mycket mat när människor är fattiga. Fy! Men vad ska en stackars Hanita göra? Perquita.

Inte helt live

Det är inte livebloggande jag håller på med, som ni förstår. Inläggen produceras snabbare än de publiceras. Stå ut med mig. Det är inte fri tillgång till internet hela tiden precis. Jag går på avvänjning.