tisdag 13 oktober 2009
onsdag 23 september 2009
Hanna jorden runt - the movie
Det blev inte bara en blogg. Det blev en film också.
Går upp på en biograf nära dig inom kort.
Går upp på en biograf nära dig inom kort.
tisdag 2 juni 2009
Lost
Försvunna plan över Atlanten.
Jag kan inte annat än tänka tillbaka på min egen ångestattack när jag satt där 10 000 meter ovan just Atlanten i just ett Air France-plan och tänkte på hur utsatta vi skulle vara om något hände.
Inget man kan göra. Bara sitta där och dricka sin ångest.
Jag har aldrig känt mig så liten och obetydlig som just då. Jag lider med dem som satt på det där planet på väg från Rio, för jag kan tänka mig in i vad som gick genom deras huvuden när de insåg vad som var på väg att ske.
Och jag tänker på dem som fortfarande väntar på besked.
Jag kan inte annat än tänka tillbaka på min egen ångestattack när jag satt där 10 000 meter ovan just Atlanten i just ett Air France-plan och tänkte på hur utsatta vi skulle vara om något hände.
Inget man kan göra. Bara sitta där och dricka sin ångest.
Jag har aldrig känt mig så liten och obetydlig som just då. Jag lider med dem som satt på det där planet på väg från Rio, för jag kan tänka mig in i vad som gick genom deras huvuden när de insåg vad som var på väg att ske.
Och jag tänker på dem som fortfarande väntar på besked.
onsdag 27 maj 2009
måndag 18 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Strand i Albany
Det finns fortfarande en del filmsnuttar att glädjas åt. Det kanske kommer fler. Detta är i alla fall något jag kan tänka på och längta efter ibland.
måndag 11 maj 2009
Om att komma hem
Så här efter 25 timmar av resande kan man inte annat än att ställa frågan:
Hur känns det?
Det känns inget. Jo, jag är faktiskt lite hög på adrenalin. Värre än efter fallskärmshoppet. Här är ändå allt som vanligt. Utom att priset på haloumi gått upp och jag inte känner igen folket som jobbar på Ica längre. Svensk lukt av vår. Svensk pollenallergi. Svenska matpriser.
Vad var det första du gjorde när du kom hem?
Efter att jag kramat mamma åt jag en ostsmörgås med perkolatorkaffe.
Vad har du saknat mest?
Andra skor
Största omställningen?
Ljuset. Solen går för sjutton aldrig ner. Dagarna är oändliga.
Bästa återseendet?
Mitt eget fallskärmshopp - på dvd
Vad slås du av i Stockholm?
Människor är snygga. Typ alla är snygga. Jag hörde att detta tydligen är ett kännetecken för svenskar. Jag kan numer inte annat än att hålla med.
Dagens resenär?
Hel och fin... Näst galnaste inköp. Men bra pris förstås.
Nya vanor som annamats ute på turné?
Sova i pj och yoghurt med frukt till frukost.
Vad känns tristast?
Att allt så snabbt går tillbaka in i de gamla rutinerna igen. Jag hoppades att jag förändrats, men redan när jag återsåg Skanstull kände jag hur allt blev precis som förut. Som om jag aldrig varit borta. Tvätten fördelas efter vitt, kulört och svart/jeans och hängs efteråt. Men tvätta är i alla fall gratis!
Slutligen vill jag tacka alla som orkat läsa denna blogg så oförtrutet, denna långa kavalkad i ego. Så har det varit. I tre månader. Nu måste jag vänja mig vid att sova själv i sovrummet. Vid ljuset. Vid att ha så mycket tid jag vill i köket.
Allt ska bli som förr.
Hur känns det?
Det känns inget. Jo, jag är faktiskt lite hög på adrenalin. Värre än efter fallskärmshoppet. Här är ändå allt som vanligt. Utom att priset på haloumi gått upp och jag inte känner igen folket som jobbar på Ica längre. Svensk lukt av vår. Svensk pollenallergi. Svenska matpriser.
Vad var det första du gjorde när du kom hem?
Efter att jag kramat mamma åt jag en ostsmörgås med perkolatorkaffe.
Vad har du saknat mest?
Andra skor
Största omställningen?
Ljuset. Solen går för sjutton aldrig ner. Dagarna är oändliga.
Bästa återseendet?
Mitt eget fallskärmshopp - på dvd
Vad slås du av i Stockholm?
Människor är snygga. Typ alla är snygga. Jag hörde att detta tydligen är ett kännetecken för svenskar. Jag kan numer inte annat än att hålla med.
Dagens resenär?
Hel och fin... Näst galnaste inköp. Men bra pris förstås.
Nya vanor som annamats ute på turné?
Sova i pj och yoghurt med frukt till frukost.
Vad känns tristast?
Att allt så snabbt går tillbaka in i de gamla rutinerna igen. Jag hoppades att jag förändrats, men redan när jag återsåg Skanstull kände jag hur allt blev precis som förut. Som om jag aldrig varit borta. Tvätten fördelas efter vitt, kulört och svart/jeans och hängs efteråt. Men tvätta är i alla fall gratis!
Slutligen vill jag tacka alla som orkat läsa denna blogg så oförtrutet, denna långa kavalkad i ego. Så har det varit. I tre månader. Nu måste jag vänja mig vid att sova själv i sovrummet. Vid ljuset. Vid att ha så mycket tid jag vill i köket.
Allt ska bli som förr.
söndag 10 maj 2009
lördag 9 maj 2009
fredag 8 maj 2009
Robben island
En klar dag i Kapstaden. Jag skuttade ur sängen och skyndade mig upp till foten av berget, bara för att få reda på att linbanan förstås var avstängd. Vind. Vind och dimma verkar vara två bestående problem för det där berget.
Istället fick jag spendera min dag med irländskan. En ir, en svensk och en fängelseö. Robben island fascinerade mig. Särskilt det faktum att vår turguide var en exfånge. Det gjorde allt så mycket mer levande. Och dagen var solig och vacker vilket inte gjorde den sämre.
Efteråt fick jag med mig några vänner på Belthazar på vin. Rosé i solen var inte fel. Och från hostlet ser jag att linbanan åter är igång. Men på berget ligger några tunga moln och latar sig. Jag håller fortfarande tummen för imorgon.
Exfånge och numer turguide på Robben island. Nelson Mandela på bilden till höger.
Blivande fånge?
Lata moln
Istället fick jag spendera min dag med irländskan. En ir, en svensk och en fängelseö. Robben island fascinerade mig. Särskilt det faktum att vår turguide var en exfånge. Det gjorde allt så mycket mer levande. Och dagen var solig och vacker vilket inte gjorde den sämre.
Efteråt fick jag med mig några vänner på Belthazar på vin. Rosé i solen var inte fel. Och från hostlet ser jag att linbanan åter är igång. Men på berget ligger några tunga moln och latar sig. Jag håller fortfarande tummen för imorgon.
Exfånge och numer turguide på Robben island. Nelson Mandela på bilden till höger.
Blivande fånge?
Lata moln
torsdag 7 maj 2009
The peninsula
Dagen började väldigt dimmigt i vanlig ordning. Så jag lämnade staden, för att utforska halvön. I ett försök att spara pengar också. Cape point och utsikt. Jag förväntade mig svår dimma. Som när jag var i Cape Reinga på NZ. Det spöregnade. Jag såg inget. Mitt öde vid utsiktsplatser tydligen. Men idag lättade det väl där. Lycka. Dessutom såg vi vildliv. Pingviner, strutsar, antiloper, babianer och annat onämnbart.
Jag blev vän med en irländare som jag förhoppningsvis ska umgås lite med imorgon. Annars är Kapstaden och hostlet väldigt asocialt. Jag snackar på med alla, men det blir väldigt kort. Folk är på väg bort eller hem, så verkar det vara i la Kapstada. Idag kanske jag tvingas äta på hostlet eftersom det regnar ute. Oh, well. Sova är också skönt.
Jag hoppas att jag kan hålla mig borta från marknaderna. Jag gjorde något onämnbart. Killen sa att det jag köpte kommer att inge mig respekt där hemma. Jag vet inte. Möjligen priset jag fick dem för. Men de är galna. Bilder kommer när de är på plats.
Galna babianer
Söta pingviner följer sin ledare
Det var dimmigt också, det stora vita där bakom
En happy hippo - och happy Hanna också för den delen
Jag blev vän med en irländare som jag förhoppningsvis ska umgås lite med imorgon. Annars är Kapstaden och hostlet väldigt asocialt. Jag snackar på med alla, men det blir väldigt kort. Folk är på väg bort eller hem, så verkar det vara i la Kapstada. Idag kanske jag tvingas äta på hostlet eftersom det regnar ute. Oh, well. Sova är också skönt.
Jag hoppas att jag kan hålla mig borta från marknaderna. Jag gjorde något onämnbart. Killen sa att det jag köpte kommer att inge mig respekt där hemma. Jag vet inte. Möjligen priset jag fick dem för. Men de är galna. Bilder kommer när de är på plats.
Galna babianer
Söta pingviner följer sin ledare
Det var dimmigt också, det stora vita där bakom
En happy hippo - och happy Hanna också för den delen
onsdag 6 maj 2009
Bland molnen
Stellenbosch och vin visade sig bli lite av en besvikelse. Inte för att vinet inte var bra, det var tvärtmom underbart, utan för att jag inser hur galet oekologiskt det är att dricka vin. Tunnorna beställs från Europa, används fyra gånger och kasseras sedan. Och så vidare. Förstå vilken transport och vilken konsumtion. Humpf.
I Stell passade jag på att åka på townshiptur. Ingen besvikelse. När jag stod i en hord av barn i olika storlekar som alla log upp mot mig och ville upp i min famn eller ta mig i handen var det inte långt till tårar. En del av de där barnen har blivit dumpade där av sina föräldrar, vanligen på grund av att de har hiv.
En annan insikt: drick inte vin till lunch om du ska shoppa efteråt. Very bad things can happen! Nu är frågan hur jag ska få med mig dessa saker hem. Tur att detta är sista anhalten. Synd bara att mitt flyg har två transferflygplatser som jag måste bära samtligt på. Butler sökes. Billigt.
Idag har jag cruisat runt ett misty Kapstaden. Tablemountain har skådats vid tillfällen, lite snabbt. Men jag väntar med att åka upp tills dimman lättar. När vädret tillåter kan jag faktiskt se det från mitt rum på hostlet. Inte så tokigt det heller.
Jo, shoppingen i Kapstaden är ganska bra den också. Även utan vin till lunch. Jag älskar att pruta allt för mycket. Marockokänslan kommer tillbaka till mig helt och fullt. What? For thiiis?!
Vin och underbara vyer
Pojke på barnhem i township
En bit av Tablemountain i dimmorna
I Stell passade jag på att åka på townshiptur. Ingen besvikelse. När jag stod i en hord av barn i olika storlekar som alla log upp mot mig och ville upp i min famn eller ta mig i handen var det inte långt till tårar. En del av de där barnen har blivit dumpade där av sina föräldrar, vanligen på grund av att de har hiv.
En annan insikt: drick inte vin till lunch om du ska shoppa efteråt. Very bad things can happen! Nu är frågan hur jag ska få med mig dessa saker hem. Tur att detta är sista anhalten. Synd bara att mitt flyg har två transferflygplatser som jag måste bära samtligt på. Butler sökes. Billigt.
Idag har jag cruisat runt ett misty Kapstaden. Tablemountain har skådats vid tillfällen, lite snabbt. Men jag väntar med att åka upp tills dimman lättar. När vädret tillåter kan jag faktiskt se det från mitt rum på hostlet. Inte så tokigt det heller.
Jo, shoppingen i Kapstaden är ganska bra den också. Även utan vin till lunch. Jag älskar att pruta allt för mycket. Marockokänslan kommer tillbaka till mig helt och fullt. What? For thiiis?!
Vin och underbara vyer
Pojke på barnhem i township
En bit av Tablemountain i dimmorna
söndag 3 maj 2009
Sky dive Mossel bay
Det var oundvikligt. Efter att ha hoppat från en klippa och varit på paragliding fanns det bara en sak kvar att göra. Hoppa från ett flygplan förstås.
Filmbevis finnes.
Nu väntar en vintur i Stellenbosch. Manana.
Redo
Be warned
Filmbevis finnes.
Nu väntar en vintur i Stellenbosch. Manana.
Redo
Be warned
fredag 1 maj 2009
Pink Loarie
Knysna laddade som bäst upp för sin årliga gayfestival när jag var där. Så jag passade på att gå på drag queen 35+ med tillhörande efterfest. Det var party halva natten. Rosa fjärdrar, rosa utsmyckning och rosa flyers över hela Knysna. Alla pyntade för denna årliga högtid, som i år sammanföll med första maj. Jag och min vän Brian beställde bubbel i baren och fick höra att de bara hade champagne. För 65 kronor. Hmmm… Vi var förstås på killfesten. Tjejfesten tog aldrig riktigt fart den kvällen.
I mitt rum, Camp Judy, fanns tio sängar. Där bodde jag och åtta bögar. Det var knäpptyst på natten och mycket orörigt. Hela hostlet var de facto fyllt med människor som var där för att gå på festivalen. En killes necessär var lika stor som mitt handbagage. Där ligger jag i lä.
Efter att ha vallat Brian runt Knysna under förmiddagen var jag tvungen att lämna Pink Loarie bakom mig tyvärr. Trist. Men jag hade inte stått ut med Knysna på dagtid en dag till.
I Wilderness promenerade jag ner på byn. Halvvägs där blev jag uppplockad av en local som gav mig skjuts. Det visade sig att hon ägde guest houset / restaurangen Serendipity (fancy smancy som tusan) där jag blivit rekommenderad att äta. Så jag frågade om det var möjligt och det var det. Som en bonus sa hon att hon har trådlöst internet som jag kan få använda där eftersom internetcafét i byn redan stängt för dagen. Världen är ibland liten. Men Wilderness är ändå mindre.
Jag har till slut kommit in i en mycket bra trend av bra ätande. Men jag väntar fortfarande på att få bli hög på vin.
Romantisk middag
Hilton, Hanna, Brian posar
Drag queen 35 +
I mitt rum, Camp Judy, fanns tio sängar. Där bodde jag och åtta bögar. Det var knäpptyst på natten och mycket orörigt. Hela hostlet var de facto fyllt med människor som var där för att gå på festivalen. En killes necessär var lika stor som mitt handbagage. Där ligger jag i lä.
Efter att ha vallat Brian runt Knysna under förmiddagen var jag tvungen att lämna Pink Loarie bakom mig tyvärr. Trist. Men jag hade inte stått ut med Knysna på dagtid en dag till.
I Wilderness promenerade jag ner på byn. Halvvägs där blev jag uppplockad av en local som gav mig skjuts. Det visade sig att hon ägde guest houset / restaurangen Serendipity (fancy smancy som tusan) där jag blivit rekommenderad att äta. Så jag frågade om det var möjligt och det var det. Som en bonus sa hon att hon har trådlöst internet som jag kan få använda där eftersom internetcafét i byn redan stängt för dagen. Världen är ibland liten. Men Wilderness är ändå mindre.
Jag har till slut kommit in i en mycket bra trend av bra ätande. Men jag väntar fortfarande på att få bli hög på vin.
Romantisk middag
Hilton, Hanna, Brian posar
Drag queen 35 +
torsdag 30 april 2009
Kanot i Knysna
Kanot förmiddagen. Lunch. Sen regn.
Nu riktigt kaffe och sällskap.
Det roliga med sydafrika är att många turistar i sitt eget land. Så jag hänger ofta med infödingar på turerna jag gör.
Imorgon sticker jag till det vilda. På riktigt. Wilderness.
Nu riktigt kaffe och sällskap.
Det roliga med sydafrika är att många turistar i sitt eget land. Så jag hänger ofta med infödingar på turerna jag gör.
Imorgon sticker jag till det vilda. På riktigt. Wilderness.
onsdag 29 april 2009
Äventyr
Att vara själv är inte så pjåkigt. Jag var i J Bay vid ett vattenfall och hoppade från en klippa, grillade och drack öl. I Plett kajade i havet: jag, en kajak och the great white. De är där nere någonstans, det är säkert. Instuktören bjöd in mig på braii (BBQ) så jag fick mingla med locals och grilla. Sen gjorde jag ett dyk. Eller försökte åtminstone. Det var svinkallt. Men jag tänker ändå skylla på några sydafrikaner som tog upp all tid med att ha dålig utrustning som gick sönder så att jag fick flyta runt i vattnet i det 15-gradiga vattnet utan skor. Jag var tvungen att fly allt för snabbt. Ska försöka igen.
För tillfället äter jag italiensk glass och dricker latte, medan jag internetar gratis. Dessvärre håller mitt batteri på att dö, så det blir inga bilder.
Men jag har det bra. Allt för bra. Allt för kort. Allt för snabbt. Maxa.
För tillfället äter jag italiensk glass och dricker latte, medan jag internetar gratis. Dessvärre håller mitt batteri på att dö, så det blir inga bilder.
Men jag har det bra. Allt för bra. Allt för kort. Allt för snabbt. Maxa.
söndag 26 april 2009
Själv igen
Så skildes till slut våra vägar. Ändå senare än förväntat - jag fick två bonusdagar med mina franska vänner. För första gången i Sydafrika är jag nu för mig själv. Att resa med fransmännen var bekvämt men ibland lite oorganiserat. Det var inte bara en dag vi missade en eller ett par måltider. Den som känner mig vet hur jag blir när jag inte får äta.
Men det var också skönt att ha resesällskap, särskilt när vi gjorde stora avstånd på kort tid. I lite mörka områden.
Jag är i Port Elisabeth nu och min resa med buss börjar idag. Eller imorgon. Det var massor jag skulle skriva om detta. Men allt är nu blankt.
Sydafrika gör det med mig. Det fattas mat, det fattas även wifi. Men jag älskar sydafrikanerna. Deras mentalitet och problemlösningsförmåga är underbar. Allt löser sig om man behöver hjälp. Robots betyder trafikljus och om de börjar prata om hur många robots du ska åka igenom för att komma dit du vill, då kan du bara stänga av öronen och be till högre makter. För att försöka komma rätt på första eller andra försöket här, det är nästan omöjligt.
Det är kanske fördelen med att åka buss. Jag tror att de åtminstone hittar. Så mindre tid ska förhoppningsvis ödas på att irra. Dessutom längtar jag efter riktig mat!! Ingen snabbmat. Och bara mat överlag. Och vin kanske :)
På köttmarknaden (ja, jag ÄR vegitarian!)
Vilse i Swaziland
Frukostvy
Men det var också skönt att ha resesällskap, särskilt när vi gjorde stora avstånd på kort tid. I lite mörka områden.
Jag är i Port Elisabeth nu och min resa med buss börjar idag. Eller imorgon. Det var massor jag skulle skriva om detta. Men allt är nu blankt.
Sydafrika gör det med mig. Det fattas mat, det fattas även wifi. Men jag älskar sydafrikanerna. Deras mentalitet och problemlösningsförmåga är underbar. Allt löser sig om man behöver hjälp. Robots betyder trafikljus och om de börjar prata om hur många robots du ska åka igenom för att komma dit du vill, då kan du bara stänga av öronen och be till högre makter. För att försöka komma rätt på första eller andra försöket här, det är nästan omöjligt.
Det är kanske fördelen med att åka buss. Jag tror att de åtminstone hittar. Så mindre tid ska förhoppningsvis ödas på att irra. Dessutom längtar jag efter riktig mat!! Ingen snabbmat. Och bara mat överlag. Och vin kanske :)
På köttmarknaden (ja, jag ÄR vegitarian!)
Vilse i Swaziland
Frukostvy
Kruger Nationalpark
24 April
Min resa med the french fortsätter. Vi bockar av nationalparker och reservat på löpande band. I samma takt som vi lägger hundratals kilometer bakom oss.
Kruger nationalpark gjorde vi idag, med giraffer, sheetas, lejon, elefanter och apor. Men jag saknar fortfarande två av de big five. Det var en dagsverke alldeles oavsett. Ikväll bor vi i Komatipoort på ett vänligt hostel. Vi har mest bott på BnB tidigare. Mest därför att vi inte hittat till de hostel vi bokat in oss på – problem man bara kan ha i Sydafrika tror jag, och jag ska mailbomba den som skrev Lonely Planet SA. Förlorade är vi lite titt som tätt, hur kan det ta två timmar att hitta till ett ställe samtidigt som varje väganvisning är helt olik en annan.
Min stora attraktion här är gjord. Och plötsligt känns det som att jag hänger löst. Kommer fransoserna att dumpa mig nu? Morgondagen ter sig mer osäker än någonsin. Jag är fortfarande deras översättare och det mesta sker verkligen på franska på dagarna. Dessutom är det jag som håller i boendebokningarna, någon jag hitintills inte precis klarat med bravur förrän i slutspurten. Men bättre sent än aldrig, vi har alltid bott bra.
Jag håller tummarna för att jag åker bil även imorgon. Annars ses vi i en annan zon.
Vackra giraffer poserar för mig
Stilfulla noshörningar betar
Hanna spanar på hippos nedanför
En glad elefant
Hanna och Eva tittar på potholes
Min resa med the french fortsätter. Vi bockar av nationalparker och reservat på löpande band. I samma takt som vi lägger hundratals kilometer bakom oss.
Kruger nationalpark gjorde vi idag, med giraffer, sheetas, lejon, elefanter och apor. Men jag saknar fortfarande två av de big five. Det var en dagsverke alldeles oavsett. Ikväll bor vi i Komatipoort på ett vänligt hostel. Vi har mest bott på BnB tidigare. Mest därför att vi inte hittat till de hostel vi bokat in oss på – problem man bara kan ha i Sydafrika tror jag, och jag ska mailbomba den som skrev Lonely Planet SA. Förlorade är vi lite titt som tätt, hur kan det ta två timmar att hitta till ett ställe samtidigt som varje väganvisning är helt olik en annan.
Min stora attraktion här är gjord. Och plötsligt känns det som att jag hänger löst. Kommer fransoserna att dumpa mig nu? Morgondagen ter sig mer osäker än någonsin. Jag är fortfarande deras översättare och det mesta sker verkligen på franska på dagarna. Dessutom är det jag som håller i boendebokningarna, någon jag hitintills inte precis klarat med bravur förrän i slutspurten. Men bättre sent än aldrig, vi har alltid bott bra.
Jag håller tummarna för att jag åker bil även imorgon. Annars ses vi i en annan zon.
Vackra giraffer poserar för mig
Stilfulla noshörningar betar
Hanna spanar på hippos nedanför
En glad elefant
Hanna och Eva tittar på potholes
Travelling with the french
21 April
Efter tre månader av intensiva dagar och maxade upplevelser tänkte jag ge mig själv lite semester i Sydafrika. Ta det lite lugnare inte ha lika mycket uppbokat. Jag hade inga förväntningar eller särskilt stora planer för Afrikat. På något sätt gjorde det mig lugn. Efter lång väntan på flygplatsen i Johannesburg kom jag till slut till mitt hostel. Jag frågade om jag kunde handla mat någonstans och fick svaret att de skulle hitta en kille som kunde följa med mig till macken som fortfarande var öppen. Det påminde mig om den emmigrerade sydafrikanskan på flyget som sagt att jag inte skulle gå någonstans själv. Inte till stranden vid sydkusten. Eller någon annanstans heller för den delen, la hon till när jag frågade. Det är så här det ska vara nu, tänkte jag. Vart jag går kommer jag att få be någon att följa med mig.
Jag stannade tryggt på hostlet, bakom stålgrindarna. Sov tryggt i sängen. Vaknade tidigt av jetlag. Undrade hur jag snabbast möjligt skulle kunna ta mig ut ur Jo´burg och in i Kruger nationalpark. Trots min osäkra framtid kände jag mig lugn när jag gick för att äta frukost. Där började jag prata med några fransoser, och fem minuter senare hade de inbjudit mig till att åka med dem i deras bil. Brunois utbrast: reser du själv!? Vid ett tillfälle. Jag tror det var efter det Eva tyckte att det var dags för dem att ta sig an en svensk stray kvinna på trettio jordsnurr. Sagt och gjort. So I am travelling with the french. Det är lite mer komplicerat att köra i SA. Inga riktiga skyltar, många vägar, och ingen som riktigt vet var vägar, städer eller platser ligger. Varje dag är ett äventyr. Varje dag en jakt på mat som inte kommer från Wimpys. Även om upp-och-nervända cappucionos inte nödvändigtvis går av för hackor.
Jag hoppas att fransoserna gillar att ha mig i baksätet som deras andra kartläsare och ibland översättar (franska till engelska går nästan lika bra som spanska till engelska). Förutom att de är otroligt sköna och lätta att ha att göra med påminner de mig lite om vänner hemifrån som är lika omhändertagande av mig som dessa är.
På vår kvällssafari såg vi ätande lejon (och en bebiszebra i samma bild), badande flodhästar och glada noshörningar. Bland annat. Så två av de fem i big five är avbockade.
Från att inte veta något om hur jag ska ta mig fram eller vad jag ska göra har jag nu två privata turguider tillika resesällskap. Även om min Lonely planet gör minst halva jobbet.
Sydafrika ler mot mig. Ibland så mycket att jag glömmer var jag är. Någonstans på vägen har jag tappat orienteringen. För jag tror mig titt som tätt vara i Australien. De två ländernas klimat (och produktutbud för den delen) är inte allt för olika. Även om djurlivet skiljer sig ganska drastiskt ute på savannen.
Efter tre månader av intensiva dagar och maxade upplevelser tänkte jag ge mig själv lite semester i Sydafrika. Ta det lite lugnare inte ha lika mycket uppbokat. Jag hade inga förväntningar eller särskilt stora planer för Afrikat. På något sätt gjorde det mig lugn. Efter lång väntan på flygplatsen i Johannesburg kom jag till slut till mitt hostel. Jag frågade om jag kunde handla mat någonstans och fick svaret att de skulle hitta en kille som kunde följa med mig till macken som fortfarande var öppen. Det påminde mig om den emmigrerade sydafrikanskan på flyget som sagt att jag inte skulle gå någonstans själv. Inte till stranden vid sydkusten. Eller någon annanstans heller för den delen, la hon till när jag frågade. Det är så här det ska vara nu, tänkte jag. Vart jag går kommer jag att få be någon att följa med mig.
Jag stannade tryggt på hostlet, bakom stålgrindarna. Sov tryggt i sängen. Vaknade tidigt av jetlag. Undrade hur jag snabbast möjligt skulle kunna ta mig ut ur Jo´burg och in i Kruger nationalpark. Trots min osäkra framtid kände jag mig lugn när jag gick för att äta frukost. Där började jag prata med några fransoser, och fem minuter senare hade de inbjudit mig till att åka med dem i deras bil. Brunois utbrast: reser du själv!? Vid ett tillfälle. Jag tror det var efter det Eva tyckte att det var dags för dem att ta sig an en svensk stray kvinna på trettio jordsnurr. Sagt och gjort. So I am travelling with the french. Det är lite mer komplicerat att köra i SA. Inga riktiga skyltar, många vägar, och ingen som riktigt vet var vägar, städer eller platser ligger. Varje dag är ett äventyr. Varje dag en jakt på mat som inte kommer från Wimpys. Även om upp-och-nervända cappucionos inte nödvändigtvis går av för hackor.
Jag hoppas att fransoserna gillar att ha mig i baksätet som deras andra kartläsare och ibland översättar (franska till engelska går nästan lika bra som spanska till engelska). Förutom att de är otroligt sköna och lätta att ha att göra med påminner de mig lite om vänner hemifrån som är lika omhändertagande av mig som dessa är.
På vår kvällssafari såg vi ätande lejon (och en bebiszebra i samma bild), badande flodhästar och glada noshörningar. Bland annat. Så två av de fem i big five är avbockade.
Från att inte veta något om hur jag ska ta mig fram eller vad jag ska göra har jag nu två privata turguider tillika resesällskap. Även om min Lonely planet gör minst halva jobbet.
Sydafrika ler mot mig. Ibland så mycket att jag glömmer var jag är. Någonstans på vägen har jag tappat orienteringen. För jag tror mig titt som tätt vara i Australien. De två ländernas klimat (och produktutbud för den delen) är inte allt för olika. Även om djurlivet skiljer sig ganska drastiskt ute på savannen.
torsdag 23 april 2009
söndag 19 april 2009
Back-up
Jag har lämnat Australien nu. Sista måltiden intogs igår med svenska Malin. Vi åt risotto med rökt lax och drack vitt vin. Ute var det skönt ljummet. Några japaner drog igång en eld/diggeridoshow. Jag insåg att jag inte spelat digg på hela resan. Jag ville i alla fall inte vara sämre än japsarna så jag bad att få låna eldstaven. Alla verkade förvånade. Jag körde några drilltricks, folk verkade måttligt imponerade efter japsarna. Min grupp vänner stod ändå lite förvånade. De trodde inte jag menat allvar när jag sa att jag velat prova. På hostlet var det fullt liv. Mitt i natten drog brandlarmet igång. Folk rörde sig knappt. Jag gick ut. Sen in igen. Sov gott. På flygplatsen i Perth spenderade jag mina sista dollar på choklad. En hjälpsam kassörska hjälpte mig plocka ihop choklad för 5 dollar.
Jag är egentligen inte ledsen över att lämna Australien. Men för en gångs skull lämnar jag faktiskt vänner som bor där. Det som är bra med det är att jag har en bra anledning att återvända – och förhoppningsvis privata turguider utspridda över landet.
Jag passade på att lyssna på Here comes the sun, som blivit min Aussielåt på flyget. Och den gör mig sentimental. Jag hade dessutom ett skönt långt samtal med en emigrerad sydafrikan.
Bekant ansikte på flygplatsen i Jo´burg
På väg
Till slut var det ändå oundvikligt .Jag har skaffat mig en back-up-plan. Det är kanske inte det bästa när man har en 5-årsplan. Men smidd är den.
Och detta är Sydafrika. På flygplatsen såg jag ett oväntat bekant ansikte hemifrån. Det är inte varje dag.
Jag är egentligen inte ledsen över att lämna Australien. Men för en gångs skull lämnar jag faktiskt vänner som bor där. Det som är bra med det är att jag har en bra anledning att återvända – och förhoppningsvis privata turguider utspridda över landet.
Jag passade på att lyssna på Here comes the sun, som blivit min Aussielåt på flyget. Och den gör mig sentimental. Jag hade dessutom ett skönt långt samtal med en emigrerad sydafrikan.
Bekant ansikte på flygplatsen i Jo´burg
På väg
Till slut var det ändå oundvikligt .Jag har skaffat mig en back-up-plan. Det är kanske inte det bästa när man har en 5-årsplan. Men smidd är den.
Och detta är Sydafrika. På flygplatsen såg jag ett oväntat bekant ansikte hemifrån. Det är inte varje dag.
fredag 17 april 2009
Albany you bloody beauty
På väg till Albany igår hade jag ett par trädäventyr. Det ena var i Valley of giants. Det var en promenad på en smal ranglig stålställning, som mest 40 meter upp i luften. Jag och höjder är inte den bästa kombinationen så promenaden var ganska snabbt avklarad. Jag är stolt.
Idag har jag blivit mer kär i Albany än jag trodde var möjligt. Den här staden kan ha allt. Jag har haft platser helt för mig själv idag. Jag vet inte om det är för att turisterna inte hittar hit eller om de är för lata. Jag har sett allt jag hunnit med. På Emu point hörde jag en snurra på håll och fick en deja vu över svensk sommar. På Frenchman bay beach var det jag, havet och solen. Jag satt och tog det lugnt i säkert 20 minuter. Något slags rekord igen. Jag kände mig helt lugn. Dessutom såg jag en windmill farm. De där vindkraftverken låter lite som jetmotorer när man står under dem. Vilka krafter det rör sig om!
Jag har dessutom sett blåshål (låter löjligt på svenska :), en naturlig bro och ett hål. Ja, visst är det upphetsande. Jag var som galen med kameran, så ni får ta mig på mitt ord i det här fallet.
Dessutom vaknade min iPod åter till liv idag. Hoppas det håller i sig så jag har något att göra på flyget. Jag har snart bytt ut hela min maskinpark på den här resan och jag tycker det räcker nu.
Det ni ser är inte överdriven skräck. Jag är för tusan 40 meter ovan moder jord på en ranglig ställning!!
Kunde nästan vara Sverige, förutom det turkosblå vattnet då...
Så många vyer
Självpå stranden
Naturlig bro
Idag har jag blivit mer kär i Albany än jag trodde var möjligt. Den här staden kan ha allt. Jag har haft platser helt för mig själv idag. Jag vet inte om det är för att turisterna inte hittar hit eller om de är för lata. Jag har sett allt jag hunnit med. På Emu point hörde jag en snurra på håll och fick en deja vu över svensk sommar. På Frenchman bay beach var det jag, havet och solen. Jag satt och tog det lugnt i säkert 20 minuter. Något slags rekord igen. Jag kände mig helt lugn. Dessutom såg jag en windmill farm. De där vindkraftverken låter lite som jetmotorer när man står under dem. Vilka krafter det rör sig om!
Jag har dessutom sett blåshål (låter löjligt på svenska :), en naturlig bro och ett hål. Ja, visst är det upphetsande. Jag var som galen med kameran, så ni får ta mig på mitt ord i det här fallet.
Dessutom vaknade min iPod åter till liv idag. Hoppas det håller i sig så jag har något att göra på flyget. Jag har snart bytt ut hela min maskinpark på den här resan och jag tycker det räcker nu.
Det ni ser är inte överdriven skräck. Jag är för tusan 40 meter ovan moder jord på en ranglig ställning!!
Kunde nästan vara Sverige, förutom det turkosblå vattnet då...
Så många vyer
Självpå stranden
Naturlig bro
torsdag 16 april 2009
Road trip
Glad i solen
På vinprovning Margaret river
På vingården med Sheila
Smakar choklad - för tredje gången
Ett träd med hål i
Roadtrip fyra tjejer. Jag fick äntligen bilen, Sheila. Denna gången med lite sällskap från bussturen norröver. En svenska, en brittiska och en israeliska. Vi åkte till Margaret river och drack vin, åt ost, smakade choklad, smakade flingor och kakor och allt annat som var gratis. Vi skrev i sanden och kikade på Mammuth grottan. Maxa allt.
Nu har jag lämnat dem och Margaret river bakom mig, åkt genom Denmark till Albany. En vacker stad med själ. Jag gillade den direkt. Jag hoppas att den inte ska göra mig eller Sheila besvikna.
West coast girl
Det var en lång walkabout. Jag tog helt internetpaus. Utan stress.
Jag var på tur uppåt Australiens västkust. Med en smått exentrisk eller åtminstone egen turguide. Ett original. Som växt upp i outback. Åtta dagar spenderade jag med denna människa - och 20 till. Jag satt längst fram i bussen vilket innebar att besvara Trevors (turguiden) många muttranden om turister som inte kan köra bil, andra idioter på vägen, muttrande i största allmänhet. Jag fick även agera känguruspanare. Man vill inte köra på de där djuren gärna.
Västkusten bjöd även på två svenskar. Någon form av rekord tror jag. Det var skönt att få prata svenska - och att kunna säga saker utan att alla andra förstår.
Även djurlivet var stort. Jag har lekt med ormar, spanat på koalor, sett delfiner alldeles inpå stranden simma vid mina föter, simmat med mantelrockor, spanat på havssköldpaddor, dykt bland hajar, sett hästar i köket och bott bland möss. Mössen mumsade i sig mitt hemliga matstash.
Västkusten bjöd öven på mer röd jord, vackra snäckskalsstränder, daglig vegetarisk meny, solnedgångar över havet, abseiling, brasor, sömn under stjärnorna och galna 12-bäddssovrum.
Det var en bra tur. Inget slår min tur till Uluru, den var oslagbar. Men jag är nöjd.
Pinnacles vid solnedgången
Indiska oceanen i solnedgången
Tid för kontemplation
En boa utan fjädrar
Väntar på att dyka vid Ningaloo reef
Hästbesök i köket
Man kan bli galen på att åka buss
Hemma har vi 63:e breddgraden....
Jag var på tur uppåt Australiens västkust. Med en smått exentrisk eller åtminstone egen turguide. Ett original. Som växt upp i outback. Åtta dagar spenderade jag med denna människa - och 20 till. Jag satt längst fram i bussen vilket innebar att besvara Trevors (turguiden) många muttranden om turister som inte kan köra bil, andra idioter på vägen, muttrande i största allmänhet. Jag fick även agera känguruspanare. Man vill inte köra på de där djuren gärna.
Västkusten bjöd även på två svenskar. Någon form av rekord tror jag. Det var skönt att få prata svenska - och att kunna säga saker utan att alla andra förstår.
Även djurlivet var stort. Jag har lekt med ormar, spanat på koalor, sett delfiner alldeles inpå stranden simma vid mina föter, simmat med mantelrockor, spanat på havssköldpaddor, dykt bland hajar, sett hästar i köket och bott bland möss. Mössen mumsade i sig mitt hemliga matstash.
Västkusten bjöd öven på mer röd jord, vackra snäckskalsstränder, daglig vegetarisk meny, solnedgångar över havet, abseiling, brasor, sömn under stjärnorna och galna 12-bäddssovrum.
Det var en bra tur. Inget slår min tur till Uluru, den var oslagbar. Men jag är nöjd.
Pinnacles vid solnedgången
Indiska oceanen i solnedgången
Tid för kontemplation
En boa utan fjädrar
Väntar på att dyka vid Ningaloo reef
Hästbesök i köket
Man kan bli galen på att åka buss
Hemma har vi 63:e breddgraden....
söndag 5 april 2009
Grattis!
Grattis Rasmus på födelsedagen. Killen är svårfångad på bild eftersom han föredrar att stå bakom kameran...
fredag 3 april 2009
Rottnest island
Hanna och cykeln Benny har utforskat Rottnest island idag. Efter en lång och skön sömn i en säng!! Utan att frysa eller svettas.
Utan guidebok går jag på allt helt utan förkunskaper. Det är kul och läskigt, men ibland känns det som att jag missar något. Varför kom du till Rottnest, fick jag frågan idag. Inte vet jag. För att man ska...
Men det överträffade allt. Jag var i paradiset. Och där finns knappt bilar. Men mycket sol. Jag råkade cykla iväg från samhället utan att äta så jag var snart tvungen att återvända. Men desto mer kunde jag verkligen ta det lugnt eftersom jag redan sett vad som väntade på mig. Jag hälsade på Quokkor, varnades för giftiga ormar och cyklade obesvärat runt och påmindes om en liknande upplevelse på Guernsey - men utan ormar.
Jag trodde verkligen att jag bara skulle chilla, ta det lugnt och lata mig i Australien. Känner jag inte mig själv bättre än så?! Oron driver mig ut varje dag. Jag måste se, uppleva, känna. Hela tiden. Ingen vila, ingen ro.
Och det finns ingen ände på nya intryck...
Flicka iakttar Quokka
Iskaffe i skuggan
Vit sand efter allt det röda
Glöm inte det!
Utsikt
Utan guidebok går jag på allt helt utan förkunskaper. Det är kul och läskigt, men ibland känns det som att jag missar något. Varför kom du till Rottnest, fick jag frågan idag. Inte vet jag. För att man ska...
Men det överträffade allt. Jag var i paradiset. Och där finns knappt bilar. Men mycket sol. Jag råkade cykla iväg från samhället utan att äta så jag var snart tvungen att återvända. Men desto mer kunde jag verkligen ta det lugnt eftersom jag redan sett vad som väntade på mig. Jag hälsade på Quokkor, varnades för giftiga ormar och cyklade obesvärat runt och påmindes om en liknande upplevelse på Guernsey - men utan ormar.
Jag trodde verkligen att jag bara skulle chilla, ta det lugnt och lata mig i Australien. Känner jag inte mig själv bättre än så?! Oron driver mig ut varje dag. Jag måste se, uppleva, känna. Hela tiden. Ingen vila, ingen ro.
Och det finns ingen ände på nya intryck...
Flicka iakttar Quokka
Iskaffe i skuggan
Vit sand efter allt det röda
Glöm inte det!
Utsikt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)