Me myself och Bettan

Jag måste berätta mer om Bettan. Bettan är olik många andra bilar jag kört, av fler anledningar. Framför allt sitter ratten på fel sida. Men dessutom är hon automatväxlad, min röda Mazda. Det är ju egentligen hur enkelt som helst, men ändå annorlunda. Varje gång jag kör ut från en parkering ut på vägen går min högra hand (helt fel alldeles oavsett) igång och gör en mantelrörelse (lägger in tvåan). Ofelbart! Det finns ingen spak men ändå krafsar den lite på dörren.

Det bästa med att resa med Bettan är att jag kan fylla henne med allt jag vill. Jag slipper släpa sakerna så långt. I framsätet har redan ipoden, en burk clean wipes, en vattenflaska och en soppåse installerat sig bredvid mig. Allt för min fulla bekvämlighet på vägarna. Dessutom ligger alltid en lapp i närheten där de städer jag ska ta mig igenom finns nedskrivna. Det är svårt att vara kartläsare och bilförare på samma gång. Men vem behöver en karta egentligen?

Bettan är en bra vän, vi trivs redan bra ihop. Hon gör att min tid på Södra ön kan komma att bli precis så där som jag vill. Jag kan åka till avkrokar och slipper fajta bort en massa backpackers. Hittills har vi lyckats ta oss till stillsamma ställen, till den självhet jag behöver och söker. Hon gör dessutom att jag kan hitta en massa gratisaktiviteter. Och med tanke på vad hon kostar i drift kan det vara bra!

Jag och Bettan forever.

Utan Bettan hade jag inte hittat till sjölejonen idag. Första stranden jag var på som vanligen kryllar av sjölejon var tom. Just my luck... På den andra låg några lata rackare som jag nästan misstog för stenar. Var den första stranden verkligen tom?? Nå, Bettan takes me there.