Försvunna plan över Atlanten.
Jag kan inte annat än tänka tillbaka på min egen ångestattack när jag satt där 10 000 meter ovan just Atlanten i just ett Air France-plan och tänkte på hur utsatta vi skulle vara om något hände.
Inget man kan göra. Bara sitta där och dricka sin ångest.
Jag har aldrig känt mig så liten och obetydlig som just då. Jag lider med dem som satt på det där planet på väg från Rio, för jag kan tänka mig in i vad som gick genom deras huvuden när de insåg vad som var på väg att ske.
Och jag tänker på dem som fortfarande väntar på besked.
