Kanot förmiddagen. Lunch. Sen regn.
Nu riktigt kaffe och sällskap.
Det roliga med sydafrika är att många turistar i sitt eget land. Så jag hänger ofta med infödingar på turerna jag gör.
Imorgon sticker jag till det vilda. På riktigt. Wilderness.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Äventyr
Att vara själv är inte så pjåkigt. Jag var i J Bay vid ett vattenfall och hoppade från en klippa, grillade och drack öl. I Plett kajade i havet: jag, en kajak och the great white. De är där nere någonstans, det är säkert. Instuktören bjöd in mig på braii (BBQ) så jag fick mingla med locals och grilla. Sen gjorde jag ett dyk. Eller försökte åtminstone. Det var svinkallt. Men jag tänker ändå skylla på några sydafrikaner som tog upp all tid med att ha dålig utrustning som gick sönder så att jag fick flyta runt i vattnet i det 15-gradiga vattnet utan skor. Jag var tvungen att fly allt för snabbt. Ska försöka igen.
För tillfället äter jag italiensk glass och dricker latte, medan jag internetar gratis. Dessvärre håller mitt batteri på att dö, så det blir inga bilder.
Men jag har det bra. Allt för bra. Allt för kort. Allt för snabbt. Maxa.
För tillfället äter jag italiensk glass och dricker latte, medan jag internetar gratis. Dessvärre håller mitt batteri på att dö, så det blir inga bilder.
Men jag har det bra. Allt för bra. Allt för kort. Allt för snabbt. Maxa.
söndag 26 april 2009
Själv igen
Så skildes till slut våra vägar. Ändå senare än förväntat - jag fick två bonusdagar med mina franska vänner. För första gången i Sydafrika är jag nu för mig själv. Att resa med fransmännen var bekvämt men ibland lite oorganiserat. Det var inte bara en dag vi missade en eller ett par måltider. Den som känner mig vet hur jag blir när jag inte får äta.
Men det var också skönt att ha resesällskap, särskilt när vi gjorde stora avstånd på kort tid. I lite mörka områden.
Jag är i Port Elisabeth nu och min resa med buss börjar idag. Eller imorgon. Det var massor jag skulle skriva om detta. Men allt är nu blankt.
Sydafrika gör det med mig. Det fattas mat, det fattas även wifi. Men jag älskar sydafrikanerna. Deras mentalitet och problemlösningsförmåga är underbar. Allt löser sig om man behöver hjälp. Robots betyder trafikljus och om de börjar prata om hur många robots du ska åka igenom för att komma dit du vill, då kan du bara stänga av öronen och be till högre makter. För att försöka komma rätt på första eller andra försöket här, det är nästan omöjligt.
Det är kanske fördelen med att åka buss. Jag tror att de åtminstone hittar. Så mindre tid ska förhoppningsvis ödas på att irra. Dessutom längtar jag efter riktig mat!! Ingen snabbmat. Och bara mat överlag. Och vin kanske :)
På köttmarknaden (ja, jag ÄR vegitarian!)
Vilse i Swaziland
Frukostvy
Men det var också skönt att ha resesällskap, särskilt när vi gjorde stora avstånd på kort tid. I lite mörka områden.
Jag är i Port Elisabeth nu och min resa med buss börjar idag. Eller imorgon. Det var massor jag skulle skriva om detta. Men allt är nu blankt.
Sydafrika gör det med mig. Det fattas mat, det fattas även wifi. Men jag älskar sydafrikanerna. Deras mentalitet och problemlösningsförmåga är underbar. Allt löser sig om man behöver hjälp. Robots betyder trafikljus och om de börjar prata om hur många robots du ska åka igenom för att komma dit du vill, då kan du bara stänga av öronen och be till högre makter. För att försöka komma rätt på första eller andra försöket här, det är nästan omöjligt.
Det är kanske fördelen med att åka buss. Jag tror att de åtminstone hittar. Så mindre tid ska förhoppningsvis ödas på att irra. Dessutom längtar jag efter riktig mat!! Ingen snabbmat. Och bara mat överlag. Och vin kanske :)
På köttmarknaden (ja, jag ÄR vegitarian!)
Vilse i Swaziland
Frukostvy
Kruger Nationalpark
24 April
Min resa med the french fortsätter. Vi bockar av nationalparker och reservat på löpande band. I samma takt som vi lägger hundratals kilometer bakom oss.
Kruger nationalpark gjorde vi idag, med giraffer, sheetas, lejon, elefanter och apor. Men jag saknar fortfarande två av de big five. Det var en dagsverke alldeles oavsett. Ikväll bor vi i Komatipoort på ett vänligt hostel. Vi har mest bott på BnB tidigare. Mest därför att vi inte hittat till de hostel vi bokat in oss på – problem man bara kan ha i Sydafrika tror jag, och jag ska mailbomba den som skrev Lonely Planet SA. Förlorade är vi lite titt som tätt, hur kan det ta två timmar att hitta till ett ställe samtidigt som varje väganvisning är helt olik en annan.
Min stora attraktion här är gjord. Och plötsligt känns det som att jag hänger löst. Kommer fransoserna att dumpa mig nu? Morgondagen ter sig mer osäker än någonsin. Jag är fortfarande deras översättare och det mesta sker verkligen på franska på dagarna. Dessutom är det jag som håller i boendebokningarna, någon jag hitintills inte precis klarat med bravur förrän i slutspurten. Men bättre sent än aldrig, vi har alltid bott bra.
Jag håller tummarna för att jag åker bil även imorgon. Annars ses vi i en annan zon.
Vackra giraffer poserar för mig
Stilfulla noshörningar betar
Hanna spanar på hippos nedanför
En glad elefant
Hanna och Eva tittar på potholes
Min resa med the french fortsätter. Vi bockar av nationalparker och reservat på löpande band. I samma takt som vi lägger hundratals kilometer bakom oss.
Kruger nationalpark gjorde vi idag, med giraffer, sheetas, lejon, elefanter och apor. Men jag saknar fortfarande två av de big five. Det var en dagsverke alldeles oavsett. Ikväll bor vi i Komatipoort på ett vänligt hostel. Vi har mest bott på BnB tidigare. Mest därför att vi inte hittat till de hostel vi bokat in oss på – problem man bara kan ha i Sydafrika tror jag, och jag ska mailbomba den som skrev Lonely Planet SA. Förlorade är vi lite titt som tätt, hur kan det ta två timmar att hitta till ett ställe samtidigt som varje väganvisning är helt olik en annan.
Min stora attraktion här är gjord. Och plötsligt känns det som att jag hänger löst. Kommer fransoserna att dumpa mig nu? Morgondagen ter sig mer osäker än någonsin. Jag är fortfarande deras översättare och det mesta sker verkligen på franska på dagarna. Dessutom är det jag som håller i boendebokningarna, någon jag hitintills inte precis klarat med bravur förrän i slutspurten. Men bättre sent än aldrig, vi har alltid bott bra.
Jag håller tummarna för att jag åker bil även imorgon. Annars ses vi i en annan zon.
Vackra giraffer poserar för mig
Stilfulla noshörningar betar
Hanna spanar på hippos nedanför
En glad elefant
Hanna och Eva tittar på potholes
Travelling with the french
21 April
Efter tre månader av intensiva dagar och maxade upplevelser tänkte jag ge mig själv lite semester i Sydafrika. Ta det lite lugnare inte ha lika mycket uppbokat. Jag hade inga förväntningar eller särskilt stora planer för Afrikat. På något sätt gjorde det mig lugn. Efter lång väntan på flygplatsen i Johannesburg kom jag till slut till mitt hostel. Jag frågade om jag kunde handla mat någonstans och fick svaret att de skulle hitta en kille som kunde följa med mig till macken som fortfarande var öppen. Det påminde mig om den emmigrerade sydafrikanskan på flyget som sagt att jag inte skulle gå någonstans själv. Inte till stranden vid sydkusten. Eller någon annanstans heller för den delen, la hon till när jag frågade. Det är så här det ska vara nu, tänkte jag. Vart jag går kommer jag att få be någon att följa med mig.
Jag stannade tryggt på hostlet, bakom stålgrindarna. Sov tryggt i sängen. Vaknade tidigt av jetlag. Undrade hur jag snabbast möjligt skulle kunna ta mig ut ur Jo´burg och in i Kruger nationalpark. Trots min osäkra framtid kände jag mig lugn när jag gick för att äta frukost. Där började jag prata med några fransoser, och fem minuter senare hade de inbjudit mig till att åka med dem i deras bil. Brunois utbrast: reser du själv!? Vid ett tillfälle. Jag tror det var efter det Eva tyckte att det var dags för dem att ta sig an en svensk stray kvinna på trettio jordsnurr. Sagt och gjort. So I am travelling with the french. Det är lite mer komplicerat att köra i SA. Inga riktiga skyltar, många vägar, och ingen som riktigt vet var vägar, städer eller platser ligger. Varje dag är ett äventyr. Varje dag en jakt på mat som inte kommer från Wimpys. Även om upp-och-nervända cappucionos inte nödvändigtvis går av för hackor.
Jag hoppas att fransoserna gillar att ha mig i baksätet som deras andra kartläsare och ibland översättar (franska till engelska går nästan lika bra som spanska till engelska). Förutom att de är otroligt sköna och lätta att ha att göra med påminner de mig lite om vänner hemifrån som är lika omhändertagande av mig som dessa är.
På vår kvällssafari såg vi ätande lejon (och en bebiszebra i samma bild), badande flodhästar och glada noshörningar. Bland annat. Så två av de fem i big five är avbockade.
Från att inte veta något om hur jag ska ta mig fram eller vad jag ska göra har jag nu två privata turguider tillika resesällskap. Även om min Lonely planet gör minst halva jobbet.
Sydafrika ler mot mig. Ibland så mycket att jag glömmer var jag är. Någonstans på vägen har jag tappat orienteringen. För jag tror mig titt som tätt vara i Australien. De två ländernas klimat (och produktutbud för den delen) är inte allt för olika. Även om djurlivet skiljer sig ganska drastiskt ute på savannen.
Efter tre månader av intensiva dagar och maxade upplevelser tänkte jag ge mig själv lite semester i Sydafrika. Ta det lite lugnare inte ha lika mycket uppbokat. Jag hade inga förväntningar eller särskilt stora planer för Afrikat. På något sätt gjorde det mig lugn. Efter lång väntan på flygplatsen i Johannesburg kom jag till slut till mitt hostel. Jag frågade om jag kunde handla mat någonstans och fick svaret att de skulle hitta en kille som kunde följa med mig till macken som fortfarande var öppen. Det påminde mig om den emmigrerade sydafrikanskan på flyget som sagt att jag inte skulle gå någonstans själv. Inte till stranden vid sydkusten. Eller någon annanstans heller för den delen, la hon till när jag frågade. Det är så här det ska vara nu, tänkte jag. Vart jag går kommer jag att få be någon att följa med mig.
Jag stannade tryggt på hostlet, bakom stålgrindarna. Sov tryggt i sängen. Vaknade tidigt av jetlag. Undrade hur jag snabbast möjligt skulle kunna ta mig ut ur Jo´burg och in i Kruger nationalpark. Trots min osäkra framtid kände jag mig lugn när jag gick för att äta frukost. Där började jag prata med några fransoser, och fem minuter senare hade de inbjudit mig till att åka med dem i deras bil. Brunois utbrast: reser du själv!? Vid ett tillfälle. Jag tror det var efter det Eva tyckte att det var dags för dem att ta sig an en svensk stray kvinna på trettio jordsnurr. Sagt och gjort. So I am travelling with the french. Det är lite mer komplicerat att köra i SA. Inga riktiga skyltar, många vägar, och ingen som riktigt vet var vägar, städer eller platser ligger. Varje dag är ett äventyr. Varje dag en jakt på mat som inte kommer från Wimpys. Även om upp-och-nervända cappucionos inte nödvändigtvis går av för hackor.
Jag hoppas att fransoserna gillar att ha mig i baksätet som deras andra kartläsare och ibland översättar (franska till engelska går nästan lika bra som spanska till engelska). Förutom att de är otroligt sköna och lätta att ha att göra med påminner de mig lite om vänner hemifrån som är lika omhändertagande av mig som dessa är.
På vår kvällssafari såg vi ätande lejon (och en bebiszebra i samma bild), badande flodhästar och glada noshörningar. Bland annat. Så två av de fem i big five är avbockade.
Från att inte veta något om hur jag ska ta mig fram eller vad jag ska göra har jag nu två privata turguider tillika resesällskap. Även om min Lonely planet gör minst halva jobbet.
Sydafrika ler mot mig. Ibland så mycket att jag glömmer var jag är. Någonstans på vägen har jag tappat orienteringen. För jag tror mig titt som tätt vara i Australien. De två ländernas klimat (och produktutbud för den delen) är inte allt för olika. Även om djurlivet skiljer sig ganska drastiskt ute på savannen.
torsdag 23 april 2009
söndag 19 april 2009
Back-up
Jag har lämnat Australien nu. Sista måltiden intogs igår med svenska Malin. Vi åt risotto med rökt lax och drack vitt vin. Ute var det skönt ljummet. Några japaner drog igång en eld/diggeridoshow. Jag insåg att jag inte spelat digg på hela resan. Jag ville i alla fall inte vara sämre än japsarna så jag bad att få låna eldstaven. Alla verkade förvånade. Jag körde några drilltricks, folk verkade måttligt imponerade efter japsarna. Min grupp vänner stod ändå lite förvånade. De trodde inte jag menat allvar när jag sa att jag velat prova. På hostlet var det fullt liv. Mitt i natten drog brandlarmet igång. Folk rörde sig knappt. Jag gick ut. Sen in igen. Sov gott. På flygplatsen i Perth spenderade jag mina sista dollar på choklad. En hjälpsam kassörska hjälpte mig plocka ihop choklad för 5 dollar.
Jag är egentligen inte ledsen över att lämna Australien. Men för en gångs skull lämnar jag faktiskt vänner som bor där. Det som är bra med det är att jag har en bra anledning att återvända – och förhoppningsvis privata turguider utspridda över landet.
Jag passade på att lyssna på Here comes the sun, som blivit min Aussielåt på flyget. Och den gör mig sentimental. Jag hade dessutom ett skönt långt samtal med en emigrerad sydafrikan.
Bekant ansikte på flygplatsen i Jo´burg
På väg
Till slut var det ändå oundvikligt .Jag har skaffat mig en back-up-plan. Det är kanske inte det bästa när man har en 5-årsplan. Men smidd är den.
Och detta är Sydafrika. På flygplatsen såg jag ett oväntat bekant ansikte hemifrån. Det är inte varje dag.
Jag är egentligen inte ledsen över att lämna Australien. Men för en gångs skull lämnar jag faktiskt vänner som bor där. Det som är bra med det är att jag har en bra anledning att återvända – och förhoppningsvis privata turguider utspridda över landet.
Jag passade på att lyssna på Here comes the sun, som blivit min Aussielåt på flyget. Och den gör mig sentimental. Jag hade dessutom ett skönt långt samtal med en emigrerad sydafrikan.
Bekant ansikte på flygplatsen i Jo´burg
På väg
Till slut var det ändå oundvikligt .Jag har skaffat mig en back-up-plan. Det är kanske inte det bästa när man har en 5-årsplan. Men smidd är den.
Och detta är Sydafrika. På flygplatsen såg jag ett oväntat bekant ansikte hemifrån. Det är inte varje dag.
fredag 17 april 2009
Albany you bloody beauty
På väg till Albany igår hade jag ett par trädäventyr. Det ena var i Valley of giants. Det var en promenad på en smal ranglig stålställning, som mest 40 meter upp i luften. Jag och höjder är inte den bästa kombinationen så promenaden var ganska snabbt avklarad. Jag är stolt.
Idag har jag blivit mer kär i Albany än jag trodde var möjligt. Den här staden kan ha allt. Jag har haft platser helt för mig själv idag. Jag vet inte om det är för att turisterna inte hittar hit eller om de är för lata. Jag har sett allt jag hunnit med. På Emu point hörde jag en snurra på håll och fick en deja vu över svensk sommar. På Frenchman bay beach var det jag, havet och solen. Jag satt och tog det lugnt i säkert 20 minuter. Något slags rekord igen. Jag kände mig helt lugn. Dessutom såg jag en windmill farm. De där vindkraftverken låter lite som jetmotorer när man står under dem. Vilka krafter det rör sig om!
Jag har dessutom sett blåshål (låter löjligt på svenska :), en naturlig bro och ett hål. Ja, visst är det upphetsande. Jag var som galen med kameran, så ni får ta mig på mitt ord i det här fallet.
Dessutom vaknade min iPod åter till liv idag. Hoppas det håller i sig så jag har något att göra på flyget. Jag har snart bytt ut hela min maskinpark på den här resan och jag tycker det räcker nu.
Det ni ser är inte överdriven skräck. Jag är för tusan 40 meter ovan moder jord på en ranglig ställning!!
Kunde nästan vara Sverige, förutom det turkosblå vattnet då...
Så många vyer
Självpå stranden
Naturlig bro
Idag har jag blivit mer kär i Albany än jag trodde var möjligt. Den här staden kan ha allt. Jag har haft platser helt för mig själv idag. Jag vet inte om det är för att turisterna inte hittar hit eller om de är för lata. Jag har sett allt jag hunnit med. På Emu point hörde jag en snurra på håll och fick en deja vu över svensk sommar. På Frenchman bay beach var det jag, havet och solen. Jag satt och tog det lugnt i säkert 20 minuter. Något slags rekord igen. Jag kände mig helt lugn. Dessutom såg jag en windmill farm. De där vindkraftverken låter lite som jetmotorer när man står under dem. Vilka krafter det rör sig om!
Jag har dessutom sett blåshål (låter löjligt på svenska :), en naturlig bro och ett hål. Ja, visst är det upphetsande. Jag var som galen med kameran, så ni får ta mig på mitt ord i det här fallet.
Dessutom vaknade min iPod åter till liv idag. Hoppas det håller i sig så jag har något att göra på flyget. Jag har snart bytt ut hela min maskinpark på den här resan och jag tycker det räcker nu.
Det ni ser är inte överdriven skräck. Jag är för tusan 40 meter ovan moder jord på en ranglig ställning!!
Kunde nästan vara Sverige, förutom det turkosblå vattnet då...
Så många vyer
Självpå stranden
Naturlig bro
torsdag 16 april 2009
Road trip
Glad i solen
På vinprovning Margaret river
På vingården med Sheila
Smakar choklad - för tredje gången
Ett träd med hål i
Roadtrip fyra tjejer. Jag fick äntligen bilen, Sheila. Denna gången med lite sällskap från bussturen norröver. En svenska, en brittiska och en israeliska. Vi åkte till Margaret river och drack vin, åt ost, smakade choklad, smakade flingor och kakor och allt annat som var gratis. Vi skrev i sanden och kikade på Mammuth grottan. Maxa allt.
Nu har jag lämnat dem och Margaret river bakom mig, åkt genom Denmark till Albany. En vacker stad med själ. Jag gillade den direkt. Jag hoppas att den inte ska göra mig eller Sheila besvikna.
West coast girl
Det var en lång walkabout. Jag tog helt internetpaus. Utan stress.
Jag var på tur uppåt Australiens västkust. Med en smått exentrisk eller åtminstone egen turguide. Ett original. Som växt upp i outback. Åtta dagar spenderade jag med denna människa - och 20 till. Jag satt längst fram i bussen vilket innebar att besvara Trevors (turguiden) många muttranden om turister som inte kan köra bil, andra idioter på vägen, muttrande i största allmänhet. Jag fick även agera känguruspanare. Man vill inte köra på de där djuren gärna.
Västkusten bjöd även på två svenskar. Någon form av rekord tror jag. Det var skönt att få prata svenska - och att kunna säga saker utan att alla andra förstår.
Även djurlivet var stort. Jag har lekt med ormar, spanat på koalor, sett delfiner alldeles inpå stranden simma vid mina föter, simmat med mantelrockor, spanat på havssköldpaddor, dykt bland hajar, sett hästar i köket och bott bland möss. Mössen mumsade i sig mitt hemliga matstash.
Västkusten bjöd öven på mer röd jord, vackra snäckskalsstränder, daglig vegetarisk meny, solnedgångar över havet, abseiling, brasor, sömn under stjärnorna och galna 12-bäddssovrum.
Det var en bra tur. Inget slår min tur till Uluru, den var oslagbar. Men jag är nöjd.
Pinnacles vid solnedgången
Indiska oceanen i solnedgången
Tid för kontemplation
En boa utan fjädrar
Väntar på att dyka vid Ningaloo reef
Hästbesök i köket
Man kan bli galen på att åka buss
Hemma har vi 63:e breddgraden....
Jag var på tur uppåt Australiens västkust. Med en smått exentrisk eller åtminstone egen turguide. Ett original. Som växt upp i outback. Åtta dagar spenderade jag med denna människa - och 20 till. Jag satt längst fram i bussen vilket innebar att besvara Trevors (turguiden) många muttranden om turister som inte kan köra bil, andra idioter på vägen, muttrande i största allmänhet. Jag fick även agera känguruspanare. Man vill inte köra på de där djuren gärna.
Västkusten bjöd även på två svenskar. Någon form av rekord tror jag. Det var skönt att få prata svenska - och att kunna säga saker utan att alla andra förstår.
Även djurlivet var stort. Jag har lekt med ormar, spanat på koalor, sett delfiner alldeles inpå stranden simma vid mina föter, simmat med mantelrockor, spanat på havssköldpaddor, dykt bland hajar, sett hästar i köket och bott bland möss. Mössen mumsade i sig mitt hemliga matstash.
Västkusten bjöd öven på mer röd jord, vackra snäckskalsstränder, daglig vegetarisk meny, solnedgångar över havet, abseiling, brasor, sömn under stjärnorna och galna 12-bäddssovrum.
Det var en bra tur. Inget slår min tur till Uluru, den var oslagbar. Men jag är nöjd.
Pinnacles vid solnedgången
Indiska oceanen i solnedgången
Tid för kontemplation
En boa utan fjädrar
Väntar på att dyka vid Ningaloo reef
Hästbesök i köket
Man kan bli galen på att åka buss
Hemma har vi 63:e breddgraden....
söndag 5 april 2009
Grattis!
Grattis Rasmus på födelsedagen. Killen är svårfångad på bild eftersom han föredrar att stå bakom kameran...
fredag 3 april 2009
Rottnest island
Hanna och cykeln Benny har utforskat Rottnest island idag. Efter en lång och skön sömn i en säng!! Utan att frysa eller svettas.
Utan guidebok går jag på allt helt utan förkunskaper. Det är kul och läskigt, men ibland känns det som att jag missar något. Varför kom du till Rottnest, fick jag frågan idag. Inte vet jag. För att man ska...
Men det överträffade allt. Jag var i paradiset. Och där finns knappt bilar. Men mycket sol. Jag råkade cykla iväg från samhället utan att äta så jag var snart tvungen att återvända. Men desto mer kunde jag verkligen ta det lugnt eftersom jag redan sett vad som väntade på mig. Jag hälsade på Quokkor, varnades för giftiga ormar och cyklade obesvärat runt och påmindes om en liknande upplevelse på Guernsey - men utan ormar.
Jag trodde verkligen att jag bara skulle chilla, ta det lugnt och lata mig i Australien. Känner jag inte mig själv bättre än så?! Oron driver mig ut varje dag. Jag måste se, uppleva, känna. Hela tiden. Ingen vila, ingen ro.
Och det finns ingen ände på nya intryck...
Flicka iakttar Quokka
Iskaffe i skuggan
Vit sand efter allt det röda
Glöm inte det!
Utsikt
Utan guidebok går jag på allt helt utan förkunskaper. Det är kul och läskigt, men ibland känns det som att jag missar något. Varför kom du till Rottnest, fick jag frågan idag. Inte vet jag. För att man ska...
Men det överträffade allt. Jag var i paradiset. Och där finns knappt bilar. Men mycket sol. Jag råkade cykla iväg från samhället utan att äta så jag var snart tvungen att återvända. Men desto mer kunde jag verkligen ta det lugnt eftersom jag redan sett vad som väntade på mig. Jag hälsade på Quokkor, varnades för giftiga ormar och cyklade obesvärat runt och påmindes om en liknande upplevelse på Guernsey - men utan ormar.
Jag trodde verkligen att jag bara skulle chilla, ta det lugnt och lata mig i Australien. Känner jag inte mig själv bättre än så?! Oron driver mig ut varje dag. Jag måste se, uppleva, känna. Hela tiden. Ingen vila, ingen ro.
Och det finns ingen ände på nya intryck...
Flicka iakttar Quokka
Iskaffe i skuggan
Vit sand efter allt det röda
Glöm inte det!
Utsikt
Här kommer gårdagen i korthet
Gårdagens bästa: En säng – jag varken frös eller svettades
Gårdagens besvikelse: Att jag efter 10 flygningar på två månader fortfarande inte hör eller fattar vad det är som ingår eller vad flygpersonalen vill mig när de kommer förbi. Höll på missa måltiden medan jag blundade!!
Gårdagens accent: Ingen. Min engelska är helt utan accent. Vad innebär neutral engelska? Är det kanske detta jag väntat på. Först var förslaget sydafrikansk accent. Jag tycker själv att Anna Ternheim exempelvis låter lite sydafrikansk, men jag älskar hennes engelska!
Gårdagens överraskning: Att frysa utomhus, på dagtid
Gårdanens mest ohjälpsamma: Hostelpersonalen. Vad är det med aus-hostlen?
Gårdagens mat: Nasi goreng. Mmmm… Inte egengjord.
Gårdagens tystaste: Mina rumskamrater. Inget snarkande, inget prasslande, inget ljus.
Gårdagens mest obetydliga miss: Ställa om mobilklockan till Perthtid. Av misstag gick jag upp 7 imorse istället för 8.30. Snacka om tidsvinst!!
Gårdagens räddaste: Hanna. Säker på att störta med Quantas.
Gårdagens musik: Hanna med Melissa Horn.
Gårdagens musikupplevelse: Musik på toaletten – så borde det alltid vara på allmänna toaletter. Lite schysst diggerido.
Gårdagens besvikelse: Att jag efter 10 flygningar på två månader fortfarande inte hör eller fattar vad det är som ingår eller vad flygpersonalen vill mig när de kommer förbi. Höll på missa måltiden medan jag blundade!!
Gårdagens accent: Ingen. Min engelska är helt utan accent. Vad innebär neutral engelska? Är det kanske detta jag väntat på. Först var förslaget sydafrikansk accent. Jag tycker själv att Anna Ternheim exempelvis låter lite sydafrikansk, men jag älskar hennes engelska!
Gårdagens överraskning: Att frysa utomhus, på dagtid
Gårdanens mest ohjälpsamma: Hostelpersonalen. Vad är det med aus-hostlen?
Gårdagens mat: Nasi goreng. Mmmm… Inte egengjord.
Gårdagens tystaste: Mina rumskamrater. Inget snarkande, inget prasslande, inget ljus.
Gårdagens mest obetydliga miss: Ställa om mobilklockan till Perthtid. Av misstag gick jag upp 7 imorse istället för 8.30. Snacka om tidsvinst!!
Gårdagens räddaste: Hanna. Säker på att störta med Quantas.
Gårdagens musik: Hanna med Melissa Horn.
Gårdagens musikupplevelse: Musik på toaletten – så borde det alltid vara på allmänna toaletter. Lite schysst diggerido.
torsdag 2 april 2009
Bortskämd
De senaste fem dagarna har gjort mig bortskämd på flera sätt inser jag. Jag har inte behövt tänka på saker som var jag ska bo eller var, när och hur jag ska äta. Allt har bestämts åt mig och fixats med. Det har varit överdådig lyx. Nu är jag tillbaka i hostellinglivet. Laga mat, eller hitta något att äta ute. Inga stjärnor att somna till eller fallande stjärnor att söka efter när sömnen inte infinner sig direkt.
Sista kvällen i Alice blev lite längre än tänkt och jag hann inte sova så mycket innan morgonen trängde sig på igen. Men vad gör väl sånt. Jag går sedan länge på extra adrenalin, vet inte var den kommer ifrån, men den pumpar konstant genom mina ådror.
Vår guide avslöjade igår att en orm varit i ett av våra läger under natten. Det var den natten när jag hade manligt besök i form av en hund i min sovsäck. Någon gång under kvällen började hunden att skälla som besatt och morra som en galning innan han åter kom och la sig tätt intill mitt huvud igen. Jag tror det var då ormen var där för jag undrade verkligen vad det var han såg. Jag gissade förhoppningsfullt på en dingo, men orm är nog mer riktigt. Så jag ser nu hunden som min räddare, det var nog meningen att han skulle vakta mig. Jag låg förstås ytterst i lägret den natten. Hund är kanske mitt totem trots allt. Första kvällen vi var ute var det en annan guide som blivit biten av en mycket giftig orm, det var på hans första dag på hans första tur. Vårt läger låg bara en bit bort. Inte helt lyckat. Undrar också hur resten av hans grupp sov den natten. Sånt händer annars ytterst sällan, vår guide hade aldrig hört talas om något sådant tidigare. Men nu är vi trots allt i landet av ormar.
Idag är jag i Perth. Ny stad, nytt klimat. Jag har dessutom bestämt mig för rutt på västkusten. Det blir en ny tur igen. Jag är normalt sett smått allergisk mot turer, men det kan också vara skönt. Särskilt som både boende och mat är inkluderat. Så praktiskt. Jag kommer antagligen bli besviken om gruppen inte är så fantastisk som den jag var med i Uluru. Den sista veckan ska jag bli med bil igen. Något jag också ser fram emot.
Imorse ringde min mamma också lite oväntat. Från Kina. Bara en och en halv timmes tidsskillnad emellan. Mycket smidigt emellanåt. På förhand vill jag också be om ursäkt för alla som når min australiensiska mobils telefonsvarare. Det är ett fruktansvärd svarsmeddelande, men jag var tvungen att välja något fort så stå ut om du får för dig att ringa.
Kvällen spenderas med att tvätta. Allt det röda ska bort. I tvättmaskiner som inte ens klarar normal smuts. Det röda har nog flyttat in för gott. Alice gör lätt det med en. Låter allt det röda ta över sinne och kropp.
Who the fuck is Alice?
Superman och John Lennon - lägg väl märke till de välanpassade glasögonen...
Lämnar Alice bakom mig
Uluru von oben
Sista kvällen i Alice blev lite längre än tänkt och jag hann inte sova så mycket innan morgonen trängde sig på igen. Men vad gör väl sånt. Jag går sedan länge på extra adrenalin, vet inte var den kommer ifrån, men den pumpar konstant genom mina ådror.
Vår guide avslöjade igår att en orm varit i ett av våra läger under natten. Det var den natten när jag hade manligt besök i form av en hund i min sovsäck. Någon gång under kvällen började hunden att skälla som besatt och morra som en galning innan han åter kom och la sig tätt intill mitt huvud igen. Jag tror det var då ormen var där för jag undrade verkligen vad det var han såg. Jag gissade förhoppningsfullt på en dingo, men orm är nog mer riktigt. Så jag ser nu hunden som min räddare, det var nog meningen att han skulle vakta mig. Jag låg förstås ytterst i lägret den natten. Hund är kanske mitt totem trots allt. Första kvällen vi var ute var det en annan guide som blivit biten av en mycket giftig orm, det var på hans första dag på hans första tur. Vårt läger låg bara en bit bort. Inte helt lyckat. Undrar också hur resten av hans grupp sov den natten. Sånt händer annars ytterst sällan, vår guide hade aldrig hört talas om något sådant tidigare. Men nu är vi trots allt i landet av ormar.
Idag är jag i Perth. Ny stad, nytt klimat. Jag har dessutom bestämt mig för rutt på västkusten. Det blir en ny tur igen. Jag är normalt sett smått allergisk mot turer, men det kan också vara skönt. Särskilt som både boende och mat är inkluderat. Så praktiskt. Jag kommer antagligen bli besviken om gruppen inte är så fantastisk som den jag var med i Uluru. Den sista veckan ska jag bli med bil igen. Något jag också ser fram emot.
Imorse ringde min mamma också lite oväntat. Från Kina. Bara en och en halv timmes tidsskillnad emellan. Mycket smidigt emellanåt. På förhand vill jag också be om ursäkt för alla som når min australiensiska mobils telefonsvarare. Det är ett fruktansvärd svarsmeddelande, men jag var tvungen att välja något fort så stå ut om du får för dig att ringa.
Kvällen spenderas med att tvätta. Allt det röda ska bort. I tvättmaskiner som inte ens klarar normal smuts. Det röda har nog flyttat in för gott. Alice gör lätt det med en. Låter allt det röda ta över sinne och kropp.
Who the fuck is Alice?
Superman och John Lennon - lägg väl märke till de välanpassade glasögonen...
Lämnar Alice bakom mig
Uluru von oben
onsdag 1 april 2009
Way outback
Jag vet inte riktigt hur man sammanfattar fem så totalt långa och intrycksfyllda dagar som jag har haft. Men jag ska försöka.
Jag har varit i Australiens outback, sett Uluru, gått runt den och verkligen levt outbackliv. Detta tillsammans med först 12 sedan 5 andra underbara människor som faktiskt uppskattar öknen och det spartanska livet vi levt.
Vi har:
Sett solnedgången över Uluru och druckit champagne
Sovit i swags (canvassovsäcker med inbyggd madrass) under bar stjärnhimmel
Gått långa promenader i hettan i öknen bland klipporna
Lagat mat över öppen eld
Duschat med utsikt över öknen
Använt ökentoaletter
Sett ödlor
Lärt oss mer om Aboriginer
Lekt superman och John Lennon
Sett vilda kameler och hästar
Sett nyfikna kängurur
Jag känner redan att det är omöjligt att förklara hur det är. Att gå och lägga sig att sova runt brasan medan den fortfarande brinner och titta upp på southern cross och fallande stjärnor, att vakna långt före solen går upp och dricka kaffe som kokats över den öppna elden, att leva så tätt inpå några få människor och dela bakterier i en landcruiser utan luftkonditionering, dela luft och mat med miljontals flugor varje dag, flyga drake i öknen mitt i mörka natten, skriva gemensamma dagboksanteckningar varje kväll, spendera earth hour ute i öknen med endast en brasa som ljus, ha en tourguide som verkligen känns äkta och smälter in i gruppen. Det är mig helt enkelt övermäktigt. Dessutom lyckades vi vara med om så många äventyr, stora och små under tiden. Jag fick exempelvis dela kudde med en hund en natt eftersom han vägrade ge sig av. Jag gillar inte hundar och är ganska allergisk mot detsamma. Ändå har jag nog sällan sovit så gott, när både han och jag väl kom till ro. Igår var jag superman och åt middag med en känguru, John Lennon, en dragqueen och en upptäckare. Det går inte att förklara. Men en dag ska jag berätta.
För stunden är jag uppfylld av allt det röda. Både inuti och utanpå.
På promenad runt Uluru
Godnatt i våra swags
Soluppgång över Uluru
Matlagningsdags
Superman på 4wd
Packar ihop för morgonen efter att ha fått sovmorgon till 5.30.
Jag har varit i Australiens outback, sett Uluru, gått runt den och verkligen levt outbackliv. Detta tillsammans med först 12 sedan 5 andra underbara människor som faktiskt uppskattar öknen och det spartanska livet vi levt.
Vi har:
Sett solnedgången över Uluru och druckit champagne
Sovit i swags (canvassovsäcker med inbyggd madrass) under bar stjärnhimmel
Gått långa promenader i hettan i öknen bland klipporna
Lagat mat över öppen eld
Duschat med utsikt över öknen
Använt ökentoaletter
Sett ödlor
Lärt oss mer om Aboriginer
Lekt superman och John Lennon
Sett vilda kameler och hästar
Sett nyfikna kängurur
Jag känner redan att det är omöjligt att förklara hur det är. Att gå och lägga sig att sova runt brasan medan den fortfarande brinner och titta upp på southern cross och fallande stjärnor, att vakna långt före solen går upp och dricka kaffe som kokats över den öppna elden, att leva så tätt inpå några få människor och dela bakterier i en landcruiser utan luftkonditionering, dela luft och mat med miljontals flugor varje dag, flyga drake i öknen mitt i mörka natten, skriva gemensamma dagboksanteckningar varje kväll, spendera earth hour ute i öknen med endast en brasa som ljus, ha en tourguide som verkligen känns äkta och smälter in i gruppen. Det är mig helt enkelt övermäktigt. Dessutom lyckades vi vara med om så många äventyr, stora och små under tiden. Jag fick exempelvis dela kudde med en hund en natt eftersom han vägrade ge sig av. Jag gillar inte hundar och är ganska allergisk mot detsamma. Ändå har jag nog sällan sovit så gott, när både han och jag väl kom till ro. Igår var jag superman och åt middag med en känguru, John Lennon, en dragqueen och en upptäckare. Det går inte att förklara. Men en dag ska jag berätta.
För stunden är jag uppfylld av allt det röda. Både inuti och utanpå.
På promenad runt Uluru
Godnatt i våra swags
Soluppgång över Uluru
Matlagningsdags
Superman på 4wd
Packar ihop för morgonen efter att ha fått sovmorgon till 5.30.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)