Nattliga funderingar

Inatt i min iskalla cabin i Abel Tasman kom tankarna till mig. En massa tankar. Att fånga och förlösa. Saker jag inte vill glömma bort. Så på stelfrusna fingrar tappade jag in ledord på mobilen för att inte glömma. Så här kommer de nu, utan inbördes ordning:

Bilen gör mig lat. Jag och Bettan har blivit som ett. Det gör att jag alltid tar bilen, de kortaste sträckor för att få dela min tid med henne. Men ändå tränar jag otroligt mycket. Det är timmarslånga vandringar var och varannan dag, kajakturer och cykling. Så jag känner mig ändå inte riktigt lat. Bara onödigt-gående-lat. Jag kallar det tidseffektiv.

Det mest negativa med Bettan har egentligen inte med henne att göra. Men när jag stannar någonstans så blir sandflugorna som tokiga. De tränger sig snabbt på och intar hela bilen. Så när jag åker igen så mumsar de på mig, tar stora tuggor av mina ben eller där de kan komma åt. Jag blir uppäten på mina timslånga sessiorer i bilen.

Det här är sånt jag hinner fundera på under långa kvällar. Kvällarna tycks bli långa när jag bor i cabins utan elektricitet och därmed utan ljus. Min ficklampa (tack mamma, tack Kjelle, men....) är det något glapp i och den funkar bara när den själv vill, inte när jag vill. Så det är tidiga kvällar med kyla och funderingar.

Inatt spenderar jag dock mitt bland vinrankorna, jag känner mig som Melissa i Falcon Crest (den elaka, hehehe...). Med ljus, med värme och med cykel. Jag lär ägna mig åt att klösa på sandflugebetten dessvärre.