Utcheck

Då checkar jag ut, från B&B:t och Christchurch och in på långflygningen som ska ta mig till Umeå på bara 40 timmar.

Jag firar nyår på 10.000 meter i år. Det blir lagom. Stillsamt och med flygplansmat.

Dags att bege sig till andra sidan, mot nya missioner. No more shorts weather.

Levande Christchurch

Dagens glädjeämne har varit levande delar av christchurch.

Jag började dagen tidigt på Canterbury museum. De hade bland annat en utställning om Wearable art, med ett specifikt tema mot behåar. Tyvärr fick man inte fotografera på just den utställningen, det informerade den trevlige mannen i entrén mig om. Men, tillade han: "if it would go off, you know, just be discret". Detta tolkade jag helt och hållet som en uppmuntran till att fotografera ändå. Tyvärr hade jag glömt minneskortet till den diskreta kameran och den andra tillåter sig helt enkelt inte att vara diskret. Så tyvärr finns enda bilden på den flärdfulla behån gjord av kitchen utensils just nu på min mobil.

I Christchurch rör sig nästan endast turister, i en cirkel runt Red zone, spanandes in mot ruinerna. Men i en del av centrum har de rivit ut husen och ersatt dem med containrar. I containrarna har butiker börjat om på nytt. Det finns lite av varje och de ser faktiskt riktigt trevligt ut. Jag ville väldigt gärna stödja deras verksamhet men hittade inget att köpa. Den här gången.

Skakad

Det är verkligen ödsligt att gå runt i Christchurch. Red zone, det som mer eller mindre var citykärnan, är helt avstängd. Byggnader har mer eller mindre kollapsat, ombyggnationer pågår, hus rivs. Men även när man går runt utanför red zone så är var och varannan byggnad avstängd med lappar om "keep out, extreme danger". Staden är också avfolkad, både på grund av semestertider, och av jordskalvstider. Många har flyttat härifrån sedan de stora jordskalven förra året och tidigare i år, andra har nog även flyttat ut tillfälligt när det återigen uppmäts stora jordskalv.

Det är sorgligt att se fina gamla kyrkor och tegelbyggnader som helt saknar fönster eller väggar. Känslan är spöklik, som en bomb briserat och människor stuckit härifrån. Där jag bor tipsade de om var man kan äta och annat, för det finns helt enkelt inte så många ställen kvar i centrala stan.

Jag håller förstås lite koll på min geonet. Ikväll började huset skaka och jag förstod förstås vad som var på gång. För även om jag frågat människor hur det egentligen känns, var det aldrig någon tvekan. 4.3, tack för det. Nu har jag upplevt ett litet jordskalv. Det räcker för mig, tack så mycket!

Jag vill egentligen inte fota förödelsen, men tyckte att det här kändes så talande och sorgligt.

Matdagar

Frukost, yoghurt, jordgubbar, manukahonung och müsli

Bästa glassen

Klassisk NZ-läsk

Klassisk svensk lunch (havregrynsgröt)

Fantastisk chowder

Groper med tillbehör

Smältande asfalt

Dagen har varit varm, den varmaste hittills, så där så att asfalten smälter. 

Så jag passade på att svalka mig med en båttur. Jag såg allsköns marinliv. Den för trakten kända hectordelfinen, små, små, blå pingviner och sälar i massor.

Efter lunch tyckte jag att berget lockade igen. Så det blev 2,5 timmars promenad, mest uppför. Det var kanske inte perfekt väder för det ändå. I alla fall undrade alla jag mötte om vi var galna som var ute och gick i den där värmen. Det blev havsbad efteråt. Ett måste. Samt glass. Förstås. En om dagen?

Silent shout

Jag klättrade upp för ett berg. Fortsatte så länge jag kunde. Genom hagar. Tills det bara var berget och jag. Dit inga turister någonsin når.

I Akaroa.

Christchurch

Det är lite av en spökstad, Christchurch. Juldagskoma. Men den här staden rockar lite ändå. Mest på grund av alla jordskalv som försiggår i bakgrunden.

Här kan man titta om man är intresserad. Eller låta bli.

Urdjur

 

Det är det här jag har levt på den senaste tiden. Mat som plockas direkt från havet. Den godaste!

Ajöss och tack för ostronen

Vinkade av Marlborough sounds och Hopewell, som gav mig allt jag önskade och lite till. Framför allt en inre ro. Sen hoppade jag i vattentaxin igen och åkte till Picton. Bussen till Christchurch tog ett antal timmar, jag ägnade mig åt att sova, klia på några sandflugsbett och titta på sälarna som lekte runt i vattnet eller låg och latade sig på stenar. Om man är så mjuk och go i kroppen att man kan krypa upp och lägga sig bekvämt på en sten, då måste livet vara ganska gott.

Själv sitter jag i fängelset inatt. Men jag har i alla fall eget rum. Inga tyska tjejer i 20-årsåldern som ska tända lampor mitt i natten eller vara i varje liten prasselpåse eller prata i sömnen. Bara mitt eget sömnprat. Ljuvligt. 

Med detta önskar jag er god jul!

Från toppen

Marlborough sounds tidig morgon

Another day in paradise

Sov som en stock inatt, i tystnaden. Inga festande grannar. Bara tystnad.

Dagen har förlöpt med utomhusaktiviteter under den klarblå himlen. Dagen har känts lång eftersom jag hunnit så mycket: En promenad till toppen av berget, simma i havet, tvätt, plocka ostron, äta ostron, vila i hängmattan, kajaka.

Ännu är dagen inte slut. Förhoppningsvis avslutas den sent ikväll, med att vi åter igen studerar Jupiter och dess månar Io, Europa och Callisto i teleskopet. Igår var jag helt lyrisk. Hela stjärnhimlen är en stor källa till glädje för denna rymdnörd.

Det här stället är grymt. Det blir svårt att toppa.

Paradiset

Kanske det sämsta hostlet någonsin, så sammanfattar jag hostlet i Wellington. De hade alltså fest där två hela nätter. Imorse när jag gick upp innan 6 städade de köket, livligt, under skrik och rop medan de drack öl. Det enda jag tänkte på var att hinna med färjan därifrån, så att jag skulle slippa stället.

Två timmar med färjan genom Marlborough sounds. En vacker resa. Men färjan var sen. Jag har haft en del otur med den där färjan genom historien. När Anna och jag var här (för 10 år sedan!) var den inställd när vi skulle åka till norra ön för att det blåste för mycket.

I Picton väntade vattentaxin på mig. Jag tänkte på alla som trängs på turbussarna där jag satt, själv i vattentaxin. Njöt fullständigt.

Kom till Hopewell, supermysigt hostel, hosten som är kiwi pratar finska med mig, de har lagat musslor till oss (gratis) till middag, jag har kajakat, jag har badat i havet. Behöver jag säga att jag är nöjd. Och här är så vackert. Ni får tro mig på mitt ord, för jag kan inte ladda upp några bilder just nu.

Men jag vet att ni inte i era vildaste fantasier kan förstå hur vackert och fantastiskt här är.

Så vägen från helvetet till paradiset är ibland kort.

Botanisk trädgård

Heldag i Wellington. Jag passade på att promenera i den botaniska trädgården i en timme. En lite konstig grej egentligen. Har aldrig riktigt förstått botaniska trädgårdar. Samtidigt lite småputtrigt. Vandrade upp och ner för samma kulle ett antal gånger, från olika håll. Åt en glass. Hittade rosenträdgården och tänkte att mamma nog skulle gilla den. Rosor i alla färger och former. Hur många som helst. Dessutom påminde bergen och lukten i kombination mig om farmor. Så det kändes fint.

Sen gick jag till planetariet och såg en film om södra hemisfärens stjärnhimmel. Planetarier är alltid coolt. Jag borde besöka dem oftare. Om jag bara visste var de fanns.

Taupo

Förra gången jag var på Nya Zeeland ville jag göra Tongariro crossing, det ska vara den vackraste dagsvandringen i världen. Den gången tillät inte vädret att den blev av. Igår var jag Taupo och såg de där bergen. De var plötsligt dolda i moln. Sedan inte. Vädret slår om snabbt där uppe.

Det blev ingen vandring nu heller eftersom jag inte hade tid. Istället passade jag att doppa fötterna i det där stora blåa framför.

På väg

Jag har tänkt om, livet utan plånbok går också vidare.

Kvällen har tillbringats med mina vänner i huset, sista kvällen. Många åker imorgon - även jag. Mot sydligare breddgrader. Nya regnväder?

Gårdagen gick nästan helt ut på att planera livet utan hyrbil. Lite mer... förutstakat kan jag väl kalla det. Men det känns skönt nu.

Och ute blommar the christmas tree, även känt som Pohutukawa tree.

Kranen

En midsommarafton i min barndom tillbringade vi i en liten stuga hos mina föräldrars vänner. Under den sena kvällen försökte min pappa fylla en tekanna med vatten. Av någon anledning så försökte han fylla den via pipen. Men det var helt omöjligt, inte bara för att pipen var så smal, utan främst för att vattentrycket i kranen ökade och minskade hela tiden. Det var mycket fnitter och ingen förstod något, men alla trodde nog att min pappa bara var hutlöst onykter.

Senare visade det sig att någon, nämligen min bror, stod och vred på en kran utanför. På och av, på och av. Det gjorde det omöjligt för pappa att fylla tekannan.

På samma sätt håller någon på och vrider på en kran över Auckland idag. Regn. Sol. Regn. Sol. Så fort jag bestämmer mig för att gå ut börjar det regna. Himlen öppnar sig.

Så det kanske ändå är bäst att hålla sig hemma. 

Utan plånbok i en halv månad?

Jag är lite ledsen.

Min plånbok är borta.

Fruktstund har guld i mund

Även fruksituationen här är väldigt trevlig. De har hur många varianter av citrusfrukt som helst, och det är ju en favorit, tillsammans med ananas, som inte liknar något som går att få hemma.

Sen att jag äter jordgubbar här som om det inte fanns någon morgondag, det är mest för att jag kan. Jag ploppar ner dem i morgonyoghurten, äter dem med grädde till efterrätt på lunchen, äter dem som de är. Riktigt slösar. För att jag kan.

Kakmonster

Det regnar.

Jag jobbar.

Och äter.

Och fikar.

Känner att listan av diverse kakor börjar bli gedigen. Något slags mission och ambition måste det ju ändå finnas.

Julparad

Igår var jag ute en sväng med några andra svenskar i huset. Bland annat gick vi förbi julgatan och tittade på människor som försöker bräcka varandra i att styra ut sitt hus i julens tecken. Vem vinner?

Om det verkar hysteriskt? Lite kanske.

Det juligaste enligt mig var att människor gick runt i mössor och vinterjackor. Så kallt var det. Nästan i alla fall.



Juleljus i julpalmen



Något för dig, Christina?



Kompisar på altanen.



Sen tog vi matpaus.

I huset som syns i klippet nedan såg vi människor där inne. Hoppas de inte har anlag för migrän, epilepsi eller hysteriska anfall. Blinkandet varierade även beroende på musik.

Lollies

Strategiskt placerad ligger den lilla engelska godisaffären The London Lolly Shop, precis vid busshållplatsen där jag spenderar en del tid med att vänta på bussen.

Utanför luktar det ljuvlig caramel. Varje gång jag stiger in kommer en tjej fram och frågar om jag vill ha ett smakprov. Det vill jag förstås varje gång. Den här gången hade jag extra mycket tid på mig innan bussen kom. Jag kunde inte längre stå emot ett inköp. Turkish delight. Precis lika goda som jag hoppats.

And the holy crater

Har bestigit Mt Eden idag. Det var brant (196 m). Inuti var en gigantisk krater. En helig krater. Där får endast kor nedstiga. Heliga kor?

Utsikten? Sky tower så klart. Alltid. Jag har snart lyckats fånga alla vinklar. Jag fotar mellan olika utsikspunkter här i stan. Från den ena till den andra.

Det reser en del filosofiska frågor om närvaro i mitt inre har jag märkt. Det är konstigt att tänka på, när jag står på Mt Eden, att jag har varit uppe i Sky Tower, eller på vulkantoppen på Rangitoto, när jag nu ser dem på håll. Det är ännu konstigare att tänka på att andra människor i samma stund står där och fotar åt mitt håll. Små som atomer vore de, om jag kunnat se dem.



Bergsbestigaren. Samt urblåst.



Kratern i Mt Eden och Auckland nedanför.



Rangitoto

Rangtitoto

Här ska det regna hela nästa vecka, med start söndag. Ganska intensivt som det verkar. Så när det är sol passar jag nu på att göra något ute. Idag åkte jag till Rangitoto som ligger i skärgården utanför Auckland.

Det är alltid komplicerat att packa väskan för den här typen av dagsturer. Livsnödvändigheter som matsäck, vatten, extra kläder, solskydd, badkläder. Sen var väskan full. Ingen plats för lyxartiklar som kamera. Så ser jag andra, som kommer i par, har en väska som ser halvfull ut, som ändå tycks ha fått med sig allt livsnödvändigt. Jag förstår inte.

Hur som helst har jag knatat i fem timmar, upp och ner för en vulkan, på vulkanaska och rulliga stenar, i lavagrottor. Jag har badat i havet. Jag har ätit min matsäck. Jag har tagit filmklipp med lillkameran. Och jag har pustat ut i skuggan i väntan på färjan tillbaka.

Nu är jag mör. Men det innebär att jag inte behöver göra något mer idag. Utom möjligen äta chips.



Matsäck



Auckland på håll.



Vulkanlava



Pust.

Handelsbod

När jag ska in till stan på något kort besök brukar det alltid ta mer tid än jag tänkt mig. Det är alltid skönt att promenera lite, särskilt när det är sol. Och när jag promenerar hittar jag alltid trevliga saker att titta på, gå in i eller göra.

Det finns inte någon supermarket nära mig, framför allt inte på väg hem från stan. Så jag brukar gå in i delikatessbutikerna. Som lill-Konsum hemma ungefär, fast med lite mer exotiskt utbud. Antagligen dyrar än supermarketen, men med roligare grejer. Och när det är dyrt köper jag inte lika mycket onödiga saker. Framför allt känns det kul att gynna dessa små butiker som känns mer som handelsbodar. Jag önskar att jag alltid kunde handla där istället för på en opersonlig och gigantisk supermarket med alldeles onödigt stort utbud.

Idag hittade jag en butik som hade "European delicacies". Jag gick runt och undrade var den svenska hyllan var. Men jag hittade lakrits. Och macarons. Och buljong. Kvinnan i affären undrade faktiskt vad buljongburken var. Hon hade aldrig sett den förut. "Måste vara något nytt". Då berättade jag att jag haft med mig buljong hemifrån till min vän i Australien. Jag skickar det som blir kvar av burken till dig innan jag åker hem Turid :)



Lakritscravings kommer som ett brev på posten så fort jag lämnar Sverige.



Eftermiddagsfika. Jag valde macarons helt efter färgmatchning. Så klart.



Buljong från Schweiz

Himlatornet

Jag har gått lite som katten runt het gröt. Kikat på tornet från alla vinklar. Det var dags att besöka det där tornet, uppe liksom. Fick studentrabatt så man kan faktiskt säga att jag tjänade på att åka upp.

Det är inte det att jag är höjdrädd eller så, men höga höjder har jag aldrig riktigt varit förtjust i. Möjligen kan det ha att göra med att brorsan brukade hålla mig utanför balkongräcket när jag var liten. Men det är inte bekräftat. Det var heller inget jag alls tänkte på när jag väl var där uppe på 220 meters höjd. Icke.

Andra verkade inte alls ha något problem med höjden, heller. De passade nämligen på att hoppa ner från tornet. Plopp, så var det nere. Det gick väl lite snabbare än att ta hissen gissar jag, men det måste ha varit lite kyligt där ute i vinden. Åter igen, på 220 meters höjd.

Jag tog hissen ner. Hade en del packning, så det kändes opraktiskt att hoppa.



Jag från nedan.




Vägbron som jag fotade tornet från härom natten. Nu har jag det från båda håll.



AUT university från ovan.



Hamnen.

Någon på väg ner, hon fastnade lite på vägen.

Candid camera

Jag älskar stor-kameran för att den tar fantastiska bilder, zoomar och har vidvinkel.

Men jag har också kommit på hur fantastisk lill-kameran är. Den är ju så pytteliten att jag kan ha den i fickan och enkelt dra fram den när som helst. Den är också både tyst och diskret vilket tillåter mig att ta bilder betydligt enklare och utan att hela världen ser det. Jag kan nästan gömma den i handen och filma fritt hela tiden. Ingen märker det. Möjligen tror de att jag håller kameran i handen bara.

Tror det bådar gott för en framtida film. Sen.

På stan

Gjorde stan idag. Det gick väldigt fort. Var så väldigt lite med innerstan som lockade.

På en bakgata hittade jag en cool och stram klädbutik. De spelade en låt som kändes väldigt rätt i kontexten. Den kändes också som att den kan komma att bli min NZ låt. Jag hör den framför mig i den film jag hoppas att jag ska klippa ihop av alla filmsnuttar när jag kommer hem.

Satt och fikade en stund på min trapp, men världens godaste mintkaka - för dem som likt mig är mintfanatiker. Har även pratat med mina house mates under dagens ätstunder. Det passar mig otroligt bra att vara korttidsresenär, det inser jag varje gång jag hör långtidsresenärernas bekymmer. Globetrotter light, that's my thang.




Fikapaus på trappen



Molnliv

The soundtrack of New Zeeland.

Vyer från en bro

Det var inte bara jag som stod på den där bron med kameran i handen. Hittade en kille med kamera och stativ som också var på mission.