Alice Springs

Jag flög över det idag. Det stora röda. Det var stort. Och rött. Sen landade jag i värmen. Den är bekant, torr och väldigt varm. Det påminner mig om Israels öken. Torr som fnöske. Det är som att jorden suger vätskan ur mig, allt absorberas på en sekund.

Jag gick runt i Alice Springs en stund. Sakta, sakta för att inte smälla av. 37 grader var det här idag. Jag tänkte följa floden för att komma hem. Det gällde bara att hitta den. Inte det lättaste eftersom den inte inhyser något vatten.

Jag kan nästan få klaustrofobi när jag tänker på hur långt det är till närmaste kust. Det här är verkligen i mitten av en gigantisk kontinent.

På hostlet får man inte göra något utan att betala deposition. Till och med köksartiklarna kräver deposition. Så det är ett jäkla springande till receptionen. Det är nog faktiskt lite så jag minns Australiensiska hostel. Helt annorlunda från de jag bodde på på NZ.

Äntligen passade jag på att packa om väskan också. I Sydney upptäckte jag att ett klistermärke smugits på min väska. På den stod heavy på en röd lapp. 20 kg. Jag lämnade Sverige med 14. Vad hände egentligen? Imorse vägde jag dock in den på strax under 20. Ett kilo skickades hem till Sverige igår, ett kilo resehandböcker som jag avverkat. Idag har jag arrangerat om lite, kastat lite, övervägt och funderat lite. Nästa invägning hoppas jag ska gå bättre. För annars kommer min väska snart att nå övervikt. Bantning bitte!

Ja, jag spenderade eftermiddagen inne. Det är väl nästan olagligt när det är så fint väder ute. Men ibland måste man faktiskt göra saker som att städa också. Idag var en sån dag. Imorgon är det tydligen tvättdag.



Det stora röda.



Todd river i Alice Springs

Det stora röda

Idag har jag både sett och ätit ruus. Jag såg dem i skogen i Barossa valley. Sen åt jag dem på en BBQ i densamma. Ja, jag åt kött. Är det känguru så måste man prova.

Sen drack jag vin för glatta livet. Somnade i bussen på vägen hem efter en dag av vinprovande. Det får man göra.

Adelaide är nu gjort. Kvällen avslutades med gratis BBQ och efterrättsglass på hostlet. Det har definitivt sina fördelar.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag planerat att packa väskan ordentligt men beslutar mig för att jag inte orkar. Nästa gång... Kanske. Tills vidare är allt nedtryckt på bästa sätt, men inte det mest praktiska. Imorgon ska jag flyga igen. Räknade på det och insåg att jag kommer att göra (minst) 14 take-offs och landningar under min resa. Och jag som inte ens gillar att flyga. Vad håller jag på med?!

Nu väntar det stora röda på mig.

Jag vill igen

De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen fått frågan om jag tänker mig att komma hit igen, tredje gången gillt. Jag kan inte annat än att svara ja.

Ja, jag planerar redan en tredje resa till den här delen av världen. Den har så mycket att ge mig. Jag satt och tittade på en världskarta idag och funderade på vilka nya länder jag på ett praktiskt sätt kan inkludera nästa gång. Jag ser många alternativ. Hur lång tid behöver jag? Nä, alltså inte tills det är dags, utan för att hinna med allt jag vill...?

Going north

Jag har börjat röra på mig igen. Det gick lite fort på slutet när jag väl lämnade Sydney. Det kom liksom lite plötsligt. Det är nog bra för jag börjar bli mer och mer sentimental för varje gång jag lämnar något nu känns det som.

Jag fick i alla fall tag på en shuttlebuss imorse. Det är ett mycket bra fenomen de har i de här Oceaniska landen jag har varit i. Man åker tillsammans och blir upplockad eller avsläppt vid dörren när man ska till eller från flygplatsen. Det är mer ekonomiskt och mer klimatsmart. Jag gillar´t! Varför har de inte fattat det där hemma. En affärsidé?

På flyget satt jag bredvid en kvinna som var mycket lik en amerikansk skådespelerska jag gillar. Hon har bland annat varit en dekadent lärare i serien Felicity och en AA-stödperson för Abby i Cityakuten. Hon såg framför allt lika stram ut där jag satt och försökte spana på henne.

Avslutslåt för Sydney blev Missy Higgins Warm whisper. Det passade ganska bra med min sinnesstämning när jag flög ut från Sydney och fick se operahuset och Harbour bridge ur ytterligare en ny vinkel, och en sista gång - för den här gången.

I Adelaide väntade regnet på mig. Bortsett från regnet känns den här staden ganska grå. Den har liksom inget speciellt egentligen, men väldigt många tiggare/hemlösa/Big Issue-försäljare. Det känns lite dystert. Så illa att jag inte tagit en enda bild.

Hostlet är ok, men inte helt oväntat lite mer själlöst än hostlen jag känner från NZ. Allt här är mycket enkelt och förhoppningsvis lite praktiskt. Men inte charmigt.

För övrigt hade jag glömt att detta land inhyser en annan fantastisk produkt, nämligen Bonds. Underkläder. För 7 år sen köpte jag ett par Bonds som jag slet i många år. Nu är jag äntligen stolt ägare av ett sprillans nytt par. De är inte särskilt dyra heller om man jämför med Frank Dandy och Björn Borg.

Dessutom blev jag idag mobil. Det tog ett tag för mig att lyckas köpa ett kontantkort här eftersom det krävs pass och lite annat. Det var lättare på NZ, men betydligt dyrare. Här känns det nästan billigt att ringa med mobilen.

För den som funderar över tidsskillnaden mot hemma så är den numer +9,5 timmar. Sug på den!




Sydney - operahuset förstås

Snar avvänjning

Sydneytiden har gått alldeles för fort trots att jag varit här ovanligt länge för mig. Jag har turistat mig runt staden. Igår var jag på zoo och på en bushwalk längs vattnet. Idag har jag spenderat hela dagen i Blue mountains. Jag kände mig som Tom Cruise i MI2 (eller kanske 3??) när han hänger ner för en klippa. Jag stod där på en klippa och tittade ut över den gigantiska dalen nedanför och tänkte på Tompa. Tyst var det trots horder av asiater. Och jag.

Ikväll kom jag hem till Manly igen och lagade mat och drack vin. Och letade efter shuttlebussar. Inte det lättaste att ta sig till flygplatsen visar det sig. De flesta bussarna som hämtar upp en gör endast det på hotell eller hostel. Jag har fortfarande höga förhoppningar på att bli upphämtad av en imorgon. Trots att jag bor i ett högst privat casa.

Imorgon gör hostellivet åter intågande i mitt liv. Jag kommer att sakna familjen ochs sällskapet tillsammans med skarpa knivar, ett välutrustat kök och eget rum och badrum. Och att slippa skriva mitt namn på all mat jag handlar. Jag ska väl snabbt vänja mig av med lyxen tror jag.



Oliver, jag och girafferna med utsikt över Sydney



Jag känner mig lite som Tom Cruise på klippan i Blue Mountain



Kakadua ute och spatserar i Blue Mountain nationalpark



Solnedgång över Manly

Sydneylivet ter sig

Halvvägs genom min resa är jag precis idag. Tidsmässigt i alla fall.

Sydney är gott. Igår redde jag ut allt som har med mina transporter i Australien att göra. Det visar sig att jag äntligen ska få göra outback och Uluru. Jag ser verkligen fram emot det. Eftersom jag bor i Manly tog jag färjan in till stan. Fotade oparahuset ur alla vinklar, gick på Aquarium och såg hajarna och promenerade genom stan.

Idag har liknat igår med promenerande och barnpassning tillsammans med matlagning till min värdfamilj. Det är ett ganska skönt liv. Framför allt känns det lyxigt med att ha en hel lägenhet för mig själv och även en hel familj för mig själv. Imorgon ska jag med familjen på zoo. Familjeliv är ganska behagligt. Jag har några dagar kvar av det.

Och förresten, Sydney är varmt. Riktigt varmt.




Jag lyckades fånga operahuset från många vinklar



Med Turid och Felix på promenad



Från Manlyfärjan, ja det är förstås operahuset



Bland hajar

Nytt land - nya tankar

Det har varit en konstig dag, där jag vaknade upp på Halfmoon cottage utanför Akaroa, Banks Peninsula till en solig lugn dag. Jag och Bettan körde hårt längs den vackra kusten längs små slingriga grusvägar, tillbaka mot Christchurch. Där skiljdes våra vägar åt.

När jag satt på planet och tittade ut över bergen en sista gång stack det till i magen lite. Nästa gång...

Flygningen spenderade jag med att titta på Fawlty towers och någon film. Det gick fort. Jag fick allt för lite mat.

Nu är jag plötsligt i Sydney, bor i en egen liten lägenhet. Eget rum, eget badrum, eget kök. Det är mycket märkligt. Redan har jag haft en spindelencounter. Det bor en as we speak bredvid handfatet i badrummet. Jag är inte typen som är rädd för spindlar, men i det här landet ska man nog försöka inta en lite reserverad inställningen mot de små liven. De är ju inte alltid av den vänliga sorten. Denna lyckades flytta på sig medan jag tvättade ansiktet, och när jag var klar såg jag att den var borta. Utan glasögon kände jag en vag obehagskänsla i magen medan jag försökte backa utan att backa på den.

Hur lever folk i det här landet dagligen med den här närheten till spindlar och annat. Och jag är förvånad över min egen reaktion. Det kryper i mig hela tiden. Vanligen glömmer jag sådant som spindar så fort jag är på ett ställe. Nu tänker jag på det hela tiden.



Njuter av sista stunden på Halfmoon cottage



Vackra Akaroa från ovan, en ko tittar på mig och tycks undra vad jag håller på med! Lämna NZ?!



NZ från flyget



Min granne, spindeln

Moderna tankar om varandra

Jag fattar inte att det är sant att jag ska lämna det här otroligt vackra landet som jag powergjort verkligen. NZ på 29 dagar. I rasande tempo. Tusen intryck. En bil. Det har varit galet och fantastiskt. Hur ska man någonsin känna sig klar med detta? Uppgiften känns mig omöjlig. Det finns bara mer och mer och mer.

Sista dagen har spenderats badandes med hectordelfiner i fjortongradigt vatten. Mina tår vitnade snabbt till oigenkänlighet i takt med att värmen inombords inför dessa vackra och kloka djur spred sig. Delfinerna kom äntligen min väg. Och de var lekfulla. Jag kan inte känna mig annat än nöjd med den här dagen. Uppfylld och samtidigt lite tom inombords.

Jag kommer förhoppningsvis att sammanfatta en best of NZ. Den är påbörjad och ska antagligen publiceras inom kort. Om den blir på ett sätt som kan vara av allmänt intresse vill säga.

Dessutom kommer jag på massor med saker jag ska börja med när jag kommer hem. NZ inspirerar mig hela tiden. Till och med klimattänksmässigt, vilket är mycket förvånande med tanke på hur det var sist jag var här. Kanske kan jag sammanfatta några tankar runt det.

Det kan vara over and out från Nya vackra Zeeland. Ses på en annan kontinent, som är gigantiskt och röd.

Ny underbar dag

Jag hade en fantastisk start på dagen då jag snabbt som tusan checkade ut från mitt hostel. Det var kyligt ute när jag gick ner till stranden för ännu en kajaktur. Men så fort solen gick upp blev det snabbt varmt. Tillräckligt för att paddla i t-shirt. Det var vindstilla i viken och helt ljuvligt. Vi såg massor med lekfulla pälssälar som visade sina labbar i luften, likt konstsimmare. Under oss simmade en och annan stingrocka förbi. Och solen strålade och blänkte i vattnet.

Till lunch lämnade jag snabbt Kaikoura och började min resa söderöver. Kom till en ny vacker plats i Banks peninsula där jag tog in på ett lugnt ställe som i min BBH-brochyr (Budget Backpackers hostel där jag är medlem och får rabatt på hostel inom nätverket) rankats till 96 % (utefter dolda parametrar...), något som brukar stämma mycket bra med mina egna preferenser. Vid en första anblick verkade det kanske oansenligt, ett lantligt hus. Men här luktar mormors rosor och mammas jasmine, i köket finns kryddor, flingor, te och kaffe fritt för alla, i trädgården kan man hämta sina egna färska kryddor ur landet och på baksidan finns kajaker och cyklar fritt för alla att använda. Jag träffade en 80-årig brittisk dam som jag pratade med om hostel på NZ. Detta är hennes fjärde gång på NZ så hon hade många tips. Stället har så många andra små kvaliteter. När jag satt i trädgården hörde jag fåglar som lät som sommar, mitt i allt kom ett plötsligt dunk från ett nedfallande päron från ett närliggande päronträd. Middagen var synnerligen god, jag fick rökt lax som blev ett substitut för de musslor jag inte fick tag i. Laxen gjorde sig bra till min Savignon Blanc från Marlborough.

För första gången någonsin på NZ har jag lyckats hänga min tvätt. Jag ska stanna två dagar så tvätten får hänga över natten. Förhoppningsvis väntar vackert väder även imorgon så att den även hinner torka.

Kvällen har spenderats med att diskutera världskonsumtion och kvinnofrågor, något som bara tycks kombinerbart bland andra resenärer. Först när man packar sin ryggsäck och lever av det som finns i den i några månader verkar man kunna avgöra vad man faktiskt behöver här i livet. Det och gott sällskap. Ikväll på detta ministälle mitt ute i ingenstans hittade jag gott sällskap i några sköna damer. Dessvärre ackompanjeras vi av några klarinetter som outtröttligt tränar i rummet bredvid oss. På många sätt känner jag mig som gäst på Fawlty towers.



Tidig morgon i kajaken



Säl som visar oss labbarna



Kajakinstruktören har fiskat crayfish under paddlingen



Akaroa och Banks peninsula



Middag i sista solljuset

Allergi och oro

Det är nog bra att jag inte alltid bor på B´nB:s, för då skulle jag definitivt rusa i vikt. Frukosten imorse gick inte av för hackor. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag. Igår åt jag dessutom ute och även då slickades tallriken helt ren. Ett dygn av mättnad. Inte bara bekvämt. Förutom grandiosa frukostar fanns en massa grejer i kylen som man kunde ta av (gratis) och dessutom typ tre handdukar och en morgonrock att strosa runt i. Ja, man kan inte bo så varje dag, så är det.

Morgonen spenderade jag dessutom med att besöka en av mina favoritvingårdar Saint Clair. Köpte vin förstås. Mmmm...

Nu är jag åter installerad i backpackerslivet. Jag har märkt att hostelkatter är vanligare än att få ett täcke i sängen. Idag känner jag mig med andra ord allergisk. Jag som hoppats på musslor, inte allergi.

Jag kommer därför ge mig av från Kaikoura tidigare, mot Akaroa och nya delfiner.

Tiden rinner ut för mig här på Nya Zeeland. För varje dag tycks jag mer ivrig att komma vidare snabbare. Idag gick jag en 4-timmarspromenad på 2,5 timmar. Oron ger inte med sig för det.

Här och nu spelar de Dido For rent vilket påminner mig om Australien för 7 år sen. Framför allt om en särskilt trädhusfest. Han betalade ingen rent där inte...



Frukost utan dess like



Saint Clairs vingård



Nära-ko-upplevelse Kaikoura



Vy Kaikoura

Morgon, middag, kväll,

Sa jag att den här dagen haft allt eller?



Frukost



Morgonbön



Lunch



Vincykling



Middag

Nattliga funderingar

Inatt i min iskalla cabin i Abel Tasman kom tankarna till mig. En massa tankar. Att fånga och förlösa. Saker jag inte vill glömma bort. Så på stelfrusna fingrar tappade jag in ledord på mobilen för att inte glömma. Så här kommer de nu, utan inbördes ordning:

Bilen gör mig lat. Jag och Bettan har blivit som ett. Det gör att jag alltid tar bilen, de kortaste sträckor för att få dela min tid med henne. Men ändå tränar jag otroligt mycket. Det är timmarslånga vandringar var och varannan dag, kajakturer och cykling. Så jag känner mig ändå inte riktigt lat. Bara onödigt-gående-lat. Jag kallar det tidseffektiv.

Det mest negativa med Bettan har egentligen inte med henne att göra. Men när jag stannar någonstans så blir sandflugorna som tokiga. De tränger sig snabbt på och intar hela bilen. Så när jag åker igen så mumsar de på mig, tar stora tuggor av mina ben eller där de kan komma åt. Jag blir uppäten på mina timslånga sessiorer i bilen.

Det här är sånt jag hinner fundera på under långa kvällar. Kvällarna tycks bli långa när jag bor i cabins utan elektricitet och därmed utan ljus. Min ficklampa (tack mamma, tack Kjelle, men....) är det något glapp i och den funkar bara när den själv vill, inte när jag vill. Så det är tidiga kvällar med kyla och funderingar.

Inatt spenderar jag dock mitt bland vinrankorna, jag känner mig som Melissa i Falcon Crest (den elaka, hehehe...). Med ljus, med värme och med cykel. Jag lär ägna mig åt att klösa på sandflugebetten dessvärre.

Kajaking i Abel Tasmans nationalpark

För första gången på dagar tog jag det bara lugnt på morgonen här i Abel Tasmans nationalpark, i Marahau. Hela förmiddagen. Preppade och tog det lugnt. Sen var det kajakdags. Äntligen. Sjötaxi ut, fika på en strand och kajak hem med vinden i ryggen. Som vanligt nu för tiden hamnade jag med instruktören. Så vi var förstås grymma. Vattnet var alldeles azurblått men inte riktigt badvänligt till temperaturen. Vi såg pälssälar (?) och en stingrocka på vägen. Halvvägs drog vi fram ett segel och seglade en bit alla fyra kajaker ihop. Slutligen paddlade vi upp på stranden i en uppgående tidvattenvåg. Jag vill kajaka mer. Ska känna efter hur armarna känns imorgon. Jag ska till Blenheims vingårdar imorgon och bo på bed & breadfast (lyx!). Sen undrar jag om jag ska försöka klämma in en kajaktur i Marlborough sound också dagen efter (om jag inte är för bakis av vinprovandet vill säga – det är en del vingårdar att ta sig igenom…). Annars får jag köpa en kajak när jag kommer hem och paddla i Väddöviken. Det vore perfekt, kul och träning för mina sillmjölkar till armar.

Hur ska jag nu har råd med detta när jag kommer hem?!





Hamish och Hanna - kajakbuddies



På väg ut

Blowholes, Punakaiki

Den som kan gissa vad jag säger vinner ett eget blowhole :)

På hike

Ute och går. Vad heter norrmännen och serien nu igen?

Pannkakor och real world

Efter en bra kväll och natt i Fox åkte jag till Punakaiki. Där finns pancake rocks och blowholes. Det är klippor som ser ut som pannkakor på hög. Blåshålen är hål där vattnet sprutar ur högt upp på en klippa när en stor våg kommer underifrån och skapar ett tryck upp genom hålet i klippan. Blåshålen var coola. Pannkaksklippor har jag sett förut. Limestone finns lite varstans, och det är vad de är gjorda av.

Kvällen spenderades inomhus på ett underbart ställe. Ett hostel med små olika hus mitt i skogen. Det enda som hördes var Keafåglar, havet på håll och vinden och regnet. Det kändes som real world Punakaiki. Vi var 6 personer som sov på loftet, på madrasser. Alla ensamresenärer. Vi var som skolungdomar på lov. Låg och fnittrade och försökte berätta spökhistorier. Eftersom det regnade umgicks vi hela kvällen vilket gjorde att vi vid läggdags tycktes känna varandra redan. Vi avslutade kvällen med lite handdocksteater, i brist på handdockor användes strumpor. Mycket underhållande. Ingen snarkare, ingen tandgnisslare. Mycket skönt. Jag sov gott.

Nu har jag tagit mig till en liten plats i Abel Tasman nationalpark, som heter Marahou. Jag bor i en liten pytteliten stuga med en våningsäng. Får se om jag får sällskap där inatt, än så länge är jag själv. Det är för en gångs skull lite fint väder - det vill säga inte regn. Jag har därför tagit på mig shorts. Det måste man när det är typ sommar.



Havet och några pannkaksklippor på håll.



Porurari river track - som amazonas djungler



Sovloftet, Punakaiki



Hanna och Bettan har lunchrast



Min cabin, Bettan kikar fram och vyn för natten i Marahou

Från helikoptern

Fox glaciären från helikoptern.

Foxglaciären

Avslutningen i Queenstown gick i matorgiens tecken. Vi åt en skaldjurstallrik på tre personer som var lite extravagant så här i en backpackers liv. Men god. Även om det är förvånande att se friterad torsk som man får i sin fish & chips också. Hummern och räkornva var dock utsökta.

Wanaka var kallt och blåsigt. Jag hade inte tänkt åka dit, men gjorde det eftersom alla jag pratade med det om tyckte att det är så fint där. Jag skulle gjort en hike som är otroligt vacker, men vädret var för blåsigt och instabilt. Jag gick på en promenad istället som var helt ospeciell. Det var helt enkelt en promenad längs sjön på en grusväg. Bättre lycka nästa gång. På hostlet delade jag rum med en sjukling som låg och sov hela tiden. Jag vågade knappt vara på rummet dels på grund av risken att bli sjuk, dels för att jag inte ville störa hennes sömn.

Idag har jag åkt upp till Fox glaciären. Skulle gå på en hike där tänkte jag. Men jag föll. För vad? En helikoptertur förstås. Det är oslagbart. Det är faktiskt det. Den breder ut sig på ett sagolikt sätt som inte går att uppleva utan att se den från ovan. Jag kände mig pytteliten i den lilla flugstora helikoptern.

Efteråt ville jag ändå gå på tur. Så jag knatade upp till en plats där man kan se glaciären. Det tog en och en halv timme. Men det inkluderade att försöka hitta sin väg genom en stor creek som helt enkelt är en bred bäck mer lik en flod. Det är som att försöka ta sig igenom en labyrint av forsande vatten torrskodd. Ett tag var jag osäker på om jag skulle lyckas. Men, likt en hob, skuttade jag glatt över de stora stenarna utan att trilla i. Jag var även och tittade på Lake Matheson där man ska kunna se Mt Cook spegla sig i vattnet. Nu var det inte möjligt eftersom Mt Cook gömde sig bland molnen och vattnet inte direkt var spegelblankt. Jag får köpa vykortet istället. Efteråt kände jag mig lite matt av allt gående, en liten adrenalinkick i helikoptern och fyra timmar i bilen. En välförtjänt sömn väntar mig nog ganska snart.




Skaldjurstallrik




Foxglaciären från ovan i hela sin glans



Hanna heli



Glaciären nära inpå





Hanna leker hob medan hon hoppar över stenarna

Milford sound rörligt

Ingen vanlig dag

Den här killen fyller år idag. Grattis Micke!

Film från Mt Cook

Jag gråter inte...

Delfinsim

Delfiner i Bay of Island. För två veckor sen.

På jakt efter sjölejon

Här kommer en gammal film. Det är från Victory beach på Otago Peninsula.

Vatten och kyla

En båttur på Milford sound i hällregn är obeskrivligt vackert. Det gör sig inte på bild heller tyvärr. Men jag ska ändå försöka dela med mig.

PÅ väg från Milford fick jag sällskap i bilen av en schweisiska. Det var trevligt med sällskap den nästan fem timmar långa färden till Queenstown. Här är jag nu. Jag har många minnen från den här staden. The World där man kan köpa shots på tekanna finns fortfarande kvar och jag har varit där.

Queenstown ligger otroligt vackert. Jag gick upp för ett berg i ca en timme, det var svettigt. Men där uppe var det kallt. Det snöade på bergen runt omkring i natt så vi går verkligen mot vinter här. Men det gör utsikten desto bättre. Men jacka på.

Det har varit en bra dag med mycket gratisaktiviteter, exempelvis fick vi åka linbanan ner gratis eftersom de endast kollar biljetter när man åker nerifrån. Dessutom har hostlet gratis internet. Det är alltid jobbigt eftersom jag spenderar alldeles för mycket tid vid datorn då. Men mycket skönt ändå. Ändå har jag lyckats spendera mycket pengar i den här staden. Jag har ätit ute, gått ut och dessutom finns här shopping - jag är som en kalv på grönbete dessvärre. En sax har jag saknat många gånger sen jag åkte hemifrån. Hostlen har aldrig någon och jag blir galen när jag ska försöka bryta mig in i olika plastförpackningar. Frågan nu är bara hur jag ska få ut saxen ur sin plastförpackning utan sax.



Hanna i Milford sound



Milford sound



En båt duschar i vattenfallet, för stunden helt dold.




Queenstown från berget



Tekanna på The World



Mitt hostel Last resort



Queenstowns hamn

Galet vacker natur

2009-03-07

Jag sov otroligt gott inatt. Ensam i huset och med dörren till allrummet öppen. Jag försökte komma iväg tidigt, men det var lockande att hänga kvar och ta det lugnt till frukost. Istället såg jag McLean falls som var helt fantastiska. Därefter Niagara falls som var ett skämt. Det liknade mest en liten norrländsk älv. Knappt någon fallhöjd alls.

Turen fortsatte, mest utan stop. Plötsligt fann jag mig själv ha stannat vid två mackar som var stängda (det är ju lördag…) och riktigt långt till nästa lilla håla. Bensinmätaren rörde sig allt för snabbt mot de nedre regionerna. Jag satte allt mitt hopp till att nästa halvstora håla skulle ha en mack som dessutom var öppen. Annars var jag rökt. Till slut fick jag syn på macken, med en öppen dörr. Jag fick ett godday how are you och kunde andas ut. Bara bra. Allt är bra.

Resten av turen kunde jag stå på lite. Från Te Anau till Milford sound kom jag på mig själv med att snegla mot bensinmätaren igen. 110 km gånger två, på en ¾ full tank. Skulle jag klara det? Jag körde lugnt genom betagande natur. Höga gröna berg med dimmoln på. Höga karga berg med mängder av vatten som rann ner från dem. Jag var tvungen att stanna och bara titta på dem. Att försöka fånga dem på bild var inte i närheten av rättavisande.

Framme vid Homer tunnel insåg jag att jag var precis i sista stund. Tunneln var endast enfilig (som så många broar också är på NZ) och hade ett rödljus som skulle slås av en halvtimme senare. Jag tackade min lyckliga stjärna igen för att jag skulle slippa åka genom den mörka tunneln på pin kiv och hoppas på det bästa. Den var läskig som det var ändå. Gick neråt, neråt, neråt i mörkret. På andra sidan väntade dimma och mer regn. Mäktigt är det klimatet här som det ändras genom bergspassen.

Väl i Milford Sound väntade ett hostel på mig som jag bara kan beskriva som veil, som den cyniska brittiska jag träffade i Auckland skulle ha sagt. Det kan också kallas återinvänjning i backpackerslivet. Jag bor med tre andra i ett rum, vilket ju inte är så farligt. Om det inte var för att de stinker sprit och en man ligger halvnaken i sängen och vältrar sig. Dessutom finns här hur många rum som helst så jag delar kök och badrum med ganska många andra. Fajten om en platta och en stekpanna ska åter börja.

Som tur är har jag hittat några vänner som gör tillvaron lättare.

Allt faller här

2009-03-06

Det kändes konstigt att lämna Otago Peninsula. Där var så vackert och jag hade kunnat tänka mig att stanna ett tag till. Men det har jag inte tid med. Dagen kom med regn, eller i alla fall moln. Jag började min färd mot Catlins nationalpark. Var och såg Matai falls och Purakaunui falls. Vattenfall har de mycket av i det här landet. Och jag tycks inte få nog. Sen åkte jag till Nugget point och började min väntan. Kan ni tänka er mig stå på en klippavsats och stirra ner mot en strand i en timme. Bara stirra. Letan efter gulögda pingviner hade börjat. Men de tycktes ha dragit till havs idag. För inte en enda uppenbarade sig under mina 45 plus 50 minuter på den där stranden. Igår såg jag blå pingviner. Eller pingviner, jag såg en. Dagen innan hade det kommit sex stycken, när jag var där kom det åtminstone en. Det var efter solnedgången och det var nästan helt mörkt. Där stod jag på en annan strand och stirrade efter en mörk fläck som rörde på sig. Mäktigt.

Hostlet låg riktigt avlägset. Jag körde på en grusväg i minst en kvart och kom till precis ingenstans. Men fint var det. Det visade sig att jag skulle bli själv. Värdinnan bodde en bit därifrån och innan hon gick frågade hon om jag skulle vara ok här för mig själv. Vad hade hon gjort om jag sagt nej? Inhyst mig i sitt hem? Knappast. Jag svarade ja. Hon sa att dörren går att låsa. Vad innebär det? Har de många yxmördare här i trakten?

Förutom att jag har köket helt för mig själv finns här ett element. Första gången jag går runt i t-shirt inomhus på kvällen utan att frysa.

Kvällen har spenderats med att titta på bilder och försöka radera bilder. Inte det lättaste. Jo, ibland. Jag har hittat bilder på en vanlig gata med en bil och eventuellt ett träd. Måste varit första veckan när allt skulle dokumenteras och alla vyer var fantastiska. Jag har nog blivit lite van i alla fall. Allt är grönt. Och så är det bara.

Dessutom har jag tvättat. Med en riktig tvättmaskin. Jag tror faktiskt tvätten blev ren till och med. Alldeles oavsett var det kris. Jag tog det sista typ rena jag hade idag. Så detta var verkligen sista chansen innan jag behövt gå igenom smutstvättpåsen och lukta mig fram till det minst vidriga. Saker blir lätt vidriga när inga maskiner tvättar rent samtidigt som jag går på typ tre vandringar på dag i solen. Jag har nog svettats en del.




Sjölejon på Allen beach.



Nugget point



McLean falls