Viñales

The sea was angry that day my friend. Så skulle George ha börjat vilken spännande historia som helst. Så började även min dag. I kraftig motvind med havet rusandes över mig tog jag mig till min transferbuss efter en tidig start. Det var inte långt att gå, men ibland tycktes jag stå helt still i vinden.

Resan till Viñales gick bra, jag var bara inte beredd på att vi skulle bli runtskickade som turister på olika sights. Så jag har sett cigarrer rullas och tobaksfält susa förbi. Bor hos en ny värdfamilj som inte heller pratar engelska. Mycket bra för min spanskinlärning. Det svåraste ordet hittills att förstå tycks vara äta. Och det är också det jag tycks misslyckas med att göra.

Idag har jag dock inmundigat ananasskivor, guavajuice, kokosmjölk och ananasjuice. Alltid något.

Dottern i familjen undrade om jag ville gå ut och promenera med hennes boyfriend. Det enda ord hon kunde på engelska för övrigt. Han måste spela en stor roll i familjens casaliv, tänkte jag. Visst kan jag gå på promenad. Det blir en bra sysselsättning för dagen. Jag kan inte spanska, men jag säger ja till allt. Si.

Utan förberedelser gav vi oss iväg. Inte heller pojkvännen pratade engelska. Vi promenerade i tystnad vilket gick bra. Ibland stannade han för att berätta något om det vi såg. Långa utläggningar. Många ord. Min spanska är på inget vis top notch men jag nickade med. Förstår du, undrade han. Si. Vad annars. Jag fattade inget, men han verkade vara förälskad i bananplantagen. Mycket nära hjärtat. Ok, tänkte jag, Det är något med bananer. Vi gick förbi en sjö och han påpekade: natural. Mhm, svarade jag och undrade om det är en stor grej med naturliga sjöar. Många är anlagda här på Kuba? Mer utläggningar, jag förstod lite ord här och där, men sammanhangen var höljda i dunkel. Vi knatade på i vad som verkade vara en flodfåra, genom ibland ganska oländig terräng. Som tur var hade jag haft vett nog att ta på mig promenadskorna. Däremot var pengapungen fastklistrad på benet, vilket inte bara är behagligt i promenadtakt. Rån är väl inte det första jag bör oroa mig över i situationen. Cafe och diverse andra drinkar återkom i hans utläggningar. Han pekade uppåt. Visst, vi kommer att få dricka något där uppe. Perfekt. Jag hade fortfarande inte fått lunch. En och en halv timme senare var vi på toppen, är det lika långt kvar undrade jag. Inget cafe i sikte. Vi såg grottor och passerade över vattendrag på rangliga trädstammar. Jag harklade mig lite och han sträckte ut en hjälpande hand. Det naturliga vattnet återkom igen. Medicinal. Ah, vatten som helar. Saker föll på plats. Också trädet han kallade turista fick sin förklaring. Det ändrar färg med solen. Stammen blir röd, som turisterna. Överallt vi kom verkade folk han ämnade träffa vara hemma. Han pratar igen om cafe. Jag insåg att det var kaffebönor som växte runt omkring oss. Inget cafe i sikte. Men så händer något som förändrar allt. Jag erbjuds sitta ner. Plötsligt sitter jag där framför självaste Marlboromannen. Han rullar en cigarr framför mina ögon som jag sedan erbjuds röka. Min första på Kuba. Med några nya ananasskivor i magen tackar jag andaktsfullt ja till cigarr och kaffe. Jag och Marlboromannen röker cigarrer som fredspipor. Han nickar godkännande åt sitt verk. Jag får även med mig en handfull cigarrer därifrån. Omärkta, men köpta direkt från tillverkaren. Inga mellanhänder. Där, Micke, fick du din cigarr. Enligt utsago klarar de sig ett år i befintlig förpackning – humidor.



Vägen hem känns lätt. Jag fortsätter tacka ja till allt min ledsagare frågar. Det för oss lite varstans. Jag förstår fortfarande inte mycket. Samtidigt känner jag mig som en tvååring på en bondgård som lär mig djur. Serto, kavalier, pollo. Han säger, jag repeterar. Han frågar mig om plantorna. Coco, säger jag frågande. Han tittar besviket på mig. Banana. Förstås. Mitt i ett fält frågar han igen. Tabacco, säger ja. Si, ropar han med händerna i luften. Mucho tabacco. Och det är onekligen så. Där finns hur mycket tobak som helst. Jag börjar se ljuset i tunneln när jag ser byn igen. Åter igen frågar han något som jag svarar ja på. En detur. Nej, hinner jag tänka. Tobaken och kaffet har gjort sitt. Jag skulle verkligen behöva en toalett. Men jag följer honom oförtrutet.

Fyra timmar senare, väl hemma igen är jag glad att jag började dagen med en insmörjning. Solen tar även om det blåser svalkande. Strumporna är röda och jag undrar om jag fått svåra skavsår. Nej, däremot har jag promenerat 4 timmar i röd sand. Min okunskap i spanska har fört mig på en långtur. En jag inte visste att jag skulle på. Hade jag vetat, hade jag nog låtit datorn stanna hemma istället för att ha den med mig på ryggen.