onsdag 18 februari 2009

Mina drömmars ö

Lång resa igen. Men det gick bättre än väntat att flyga över Stilla havet. Kanske var det natten, kanske var det det faktum att jag slapp sitta och titta ut över det oändliga havet. Jag sov hur som helst en del. Vaknade alldeles för tidigt till en magnifik soluppgång, blodröd och gigantisk. Satt och tittade på tv till frukosten serverades. När inflygningen till NZ började kände jag mig nästan tårögd. Det är så vackert. Den här ön. Det kan faktiskt vara Hannas ö-material.

Väl på plats i Auckland lyckades jag få plats på ett backpackers trots högsäsongen. Dagen har spenderats med att spendera - pengar. Men jag har i alla fall löst min transport runt ön och diverse andra små problem. Redan imorgon lämnar jag Auckland för norrlandet. Det vackra. Dyk ska det bli, tydligen på ett av jordens främsta dykplatser. Jag hoppas att bröstsmärtorna jag drog på mig under natten hinner klinga av tills dess. Jag kan knappt andas när jag går för att det gör så ont. Jag hoppas fortfarande att det är muskulärt, men ska förstås googla lunginflammation.

Skillnaden mot Kuba är påtaglig precis hela tiden. Det är så lätt att gå in i en affär och lösa vilket problem man än har. Och alla är fantastiskt trevliga och tålmodiga. Jag och transportkillen satt i närmare två timmar för att lösa min totala transportsituation för en månad.

Det är också förvånande varmt här. Så minns jag inte alls NZ. Men å andra sidan är jag helt främmande i den här stan, minns tydligen ingenting av hur det såg ut. Inte för att jag var här särkskilt mycket, men det är ändå förvånande.

En annan skillnad på NZ är åldern på turisterna, mina medboende. Mycket fler yngre än vad det var på Kuba. Många är i 20-årsåldern, som jag själv var sist jag var här. Det känns lite trist, men jag hoppas på att finna likasinnade ute i landet. Jag tror faktiskt inte att det är lika mycket folk överlag på resten av ön, säsongen lider mot sitt slut i och med intåget i mars. Jag ser det som positivt.

Till och från drabbas jag fortfarande av Kuba-längtan. Men jag hoppas att det ska gå över när jag får se det här vackra landet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Något avundsjuk måste jag erkänna.


Några vettiga människor lär du väl stöta på, annar så får du väl dela med dig av din livsvisdom till 20-åringarna :)

Anonym sa...

får en sjuk längtan då jag läser det du skriver....en dag!!!! KRAM

Anonym sa...

Stina: Jag gör mitt bästa...
Frö: Ja, det finns oceaner av tid fortfarande...