Det finns så mycket att skriva om, ändå känns det svårt. Svårt att förklara. Kuba är så galet, ändå så tyst. Nätterna är lugna, men fyllda av ljud. Ljud som reggaetonmusik, tuppar som gal, telefoner som ringer dygnet runt, hundar som skäller. Ändå känns kvällarna på stan så tysta. Inget folk i rörelse, inga människor på barerna.
Jag har börjat vänja mig vid Kuba. Även om varje flytt till ett nytt casa innebär ett nytt invänjande. Inget känns som ett hem innan jag har fått sprida ut lite av mina saker. Kitchiga hem innebär en större utmaning vad gäller invänjandet. Just nu tittar E.T på mig, medan jag ligger på min röda säng där det luktar någon slags blomma. Minimalism är en dygd i casalivet, men något jag endast fått uppleva i Havanna. Och där höll murbruket på att trilla ner över mig i trappen där de renoverade.
Jag beundrar kubanernas tålamod. Inget sker på utsatt tid. I Vinales väntade jag på min buss i närmare en timme. Utan att vara säker på att den alls skulle dyka upp. I Havanna var jag på bussterminalen i god tid, nästan två timmar före utsatt tid, och fick ändå inte min biljett förrän en halvtimme innan avgång. Man vet aldrig på Kuba. Men ändå tycks allt lösa sig som väntat. Och människor som jag tänker aldrig kommer att lyckas hitta en på utsatt plats inom en vag tidsrymd tycks alltid dyka upp. På telefonstället Etecsa, där man kan interneta, köpa telefonkort och tydligen betala sin telefonräkning är det alltid kö och hur mycket folk som helst. Kubanerna köar oförtrutligt. Som viting är det svårt, för man blir nästan osynlig och plötsligt står det en hel ny hop människor framför en. Men de orkar vänta, kubanerna. Tålamod är kanske inte min starka sida, men det här är terapi för mig. Det är därför jag är här. Också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar