Även om jag är själv känns det inte så. Hela tiden är det som att någon ser mig, känner mig som Truman i Truman show. Det kan också vara rösterna i mitt huvud som gör sig påminda. Det är inte på något vis oväntat. Men de kan vara ett nog så gott sällskap.
En kväll på väg hem insåg jag hur mörkt Habana blir på kvällarna. Det finns få lampor och det gäller att se var man går. Vägarna är inte riktigt klara. Eller också var de klara för väldigt länge sen. Det finns luckor i dem om man säger så. Det blåste och regnade till och från. Jag orkade inte knata hela vägen till slutmålet utan vände hem. Enklaste vägen var via havet. Strandpromenaden. Mörkt. Vågorna slog över muren om och om igen. Skulle jag hinna förbi innan nästa våg. Jag hann tänka: jag är glad att min mamma inte ser mig nu. Jag bytte så småningom sida till stadssidan framför havssidan. Vågorna nådde dit också – men inte fullt så aggressivt. Kunde jag ha tagit taxi? Visst, men jag är backpacker. Jag går. Och blir skammad på Museo de la Revolución. Då får jag spara in på taxipengar. Men ni var med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar