En midsommarafton i min barndom tillbringade vi i en liten stuga hos mina föräldrars vänner. Under den sena kvällen försökte min pappa fylla en tekanna med vatten. Av någon anledning så försökte han fylla den via pipen. Men det var helt omöjligt, inte bara för att pipen var så smal, utan främst för att vattentrycket i kranen ökade och minskade hela tiden. Det var mycket fnitter och ingen förstod något, men alla trodde nog att min pappa bara var hutlöst onykter.
Senare visade det sig att någon, nämligen min bror, stod och vred på en kran utanför. På och av, på och av. Det gjorde det omöjligt för pappa att fylla tekannan.
På samma sätt håller någon på och vrider på en kran över Auckland idag. Regn. Sol. Regn. Sol. Så fort jag bestämmer mig för att gå ut börjar det regna. Himlen öppnar sig.
Så det kanske ändå är bäst att hålla sig hemma.
4 kommentarer:
Att du kommer ihåg den där händelsen, du var ju inte så gammal då. Det har vi skrattat åt väldigt mycket.
Den har säkerligen återberättats många gånger, men jag minns fragment av det också.
Till och med jag minns den historien detaljerat.
Vädrets på och av är jag i alla fall oskyldig till.
Micke: Antagligen.
Skicka en kommentar