Travelling with the french

21 April

Efter tre månader av intensiva dagar och maxade upplevelser tänkte jag ge mig själv lite semester i Sydafrika. Ta det lite lugnare inte ha lika mycket uppbokat. Jag hade inga förväntningar eller särskilt stora planer för Afrikat. På något sätt gjorde det mig lugn. Efter lång väntan på flygplatsen i Johannesburg kom jag till slut till mitt hostel. Jag frågade om jag kunde handla mat någonstans och fick svaret att de skulle hitta en kille som kunde följa med mig till macken som fortfarande var öppen. Det påminde mig om den emmigrerade sydafrikanskan på flyget som sagt att jag inte skulle gå någonstans själv. Inte till stranden vid sydkusten. Eller någon annanstans heller för den delen, la hon till när jag frågade. Det är så här det ska vara nu, tänkte jag. Vart jag går kommer jag att få be någon att följa med mig.

Jag stannade tryggt på hostlet, bakom stålgrindarna. Sov tryggt i sängen. Vaknade tidigt av jetlag. Undrade hur jag snabbast möjligt skulle kunna ta mig ut ur Jo´burg och in i Kruger nationalpark. Trots min osäkra framtid kände jag mig lugn när jag gick för att äta frukost. Där började jag prata med några fransoser, och fem minuter senare hade de inbjudit mig till att åka med dem i deras bil. Brunois utbrast: reser du själv!? Vid ett tillfälle. Jag tror det var efter det Eva tyckte att det var dags för dem att ta sig an en svensk stray kvinna på trettio jordsnurr. Sagt och gjort. So I am travelling with the french. Det är lite mer komplicerat att köra i SA. Inga riktiga skyltar, många vägar, och ingen som riktigt vet var vägar, städer eller platser ligger. Varje dag är ett äventyr. Varje dag en jakt på mat som inte kommer från Wimpys. Även om upp-och-nervända cappucionos inte nödvändigtvis går av för hackor.

Jag hoppas att fransoserna gillar att ha mig i baksätet som deras andra kartläsare och ibland översättar (franska till engelska går nästan lika bra som spanska till engelska). Förutom att de är otroligt sköna och lätta att ha att göra med påminner de mig lite om vänner hemifrån som är lika omhändertagande av mig som dessa är.
På vår kvällssafari såg vi ätande lejon (och en bebiszebra i samma bild), badande flodhästar och glada noshörningar. Bland annat. Så två av de fem i big five är avbockade.

Från att inte veta något om hur jag ska ta mig fram eller vad jag ska göra har jag nu två privata turguider tillika resesällskap. Även om min Lonely planet gör minst halva jobbet.

Sydafrika ler mot mig. Ibland så mycket att jag glömmer var jag är. Någonstans på vägen har jag tappat orienteringen. För jag tror mig titt som tätt vara i Australien. De två ländernas klimat (och produktutbud för den delen) är inte allt för olika. Även om djurlivet skiljer sig ganska drastiskt ute på savannen.