Om att komma hem

Så här efter 25 timmar av resande kan man inte annat än att ställa frågan:

Hur känns det?

Det känns inget. Jo, jag är faktiskt lite hög på adrenalin. Värre än efter fallskärmshoppet. Här är ändå allt som vanligt. Utom att priset på haloumi gått upp och jag inte känner igen folket som jobbar på Ica längre. Svensk lukt av vår. Svensk pollenallergi. Svenska matpriser.

Vad var det första du gjorde när du kom hem?

Efter att jag kramat mamma åt jag en ostsmörgås med perkolatorkaffe.

Vad har du saknat mest?



Andra skor

Största omställningen?

Ljuset. Solen går för sjutton aldrig ner. Dagarna är oändliga.

Bästa återseendet?



Mitt eget fallskärmshopp - på dvd

Vad slås du av i Stockholm?

Människor är snygga. Typ alla är snygga. Jag hörde att detta tydligen är ett kännetecken för svenskar. Jag kan numer inte annat än att hålla med.

Dagens resenär?



Hel och fin... Näst galnaste inköp. Men bra pris förstås.

Nya vanor som annamats ute på turné?

Sova i pj och yoghurt med frukt till frukost.

Vad känns tristast?

Att allt så snabbt går tillbaka in i de gamla rutinerna igen. Jag hoppades att jag förändrats, men redan när jag återsåg Skanstull kände jag hur allt blev precis som förut. Som om jag aldrig varit borta. Tvätten fördelas efter vitt, kulört och svart/jeans och hängs efteråt. Men tvätta är i alla fall gratis!

Slutligen vill jag tacka alla som orkat läsa denna blogg så oförtrutet, denna långa kavalkad i ego. Så har det varit. I tre månader. Nu måste jag vänja mig vid att sova själv i sovrummet. Vid ljuset. Vid att ha så mycket tid jag vill i köket.

Allt ska bli som förr.